Sida:En studie i rött 1918.djvu/14

Den här sidan har korrekturlästs
  1. fläckar av gatsmuts på sina byxor och har genom att undersöka lerans färg och beståndsdelar kunnat säga mig, från vilken stadsdel i London fläckarne härrörde.
  2. Insikt i kemi: vidsträckt och djupgående.
  3. Insikt i anatomi: noggrann, men utan system.
  4. Insikt i sensationslitteratur: otroligt stor och vittomfattande. Tycks känna till varenda detalj i vartenda brott, som blivit begånget i vårt århundrade.
  5. Spelar bra fiol.
  6. Är duktig boxare och fäktar bra på florett och värja.
  7. Har god, praktisk kännedom om Englands lagväsen.

När jag kommit så långt i mina anteckningar, kastade jag i förtvivlan papperet in i elden.

»Om jag bara kunde räkna ut, vad karlen menar med att skaffa sig alla dessa olikartade kunskaper, och upptäcka ett yrke, i vilket han har nytta av dem», sade jag till mig själv; »men det är nog omöjligt. Bäst är att ge upp försöket genast»

Jag ser, att jag nämnt hans skicklighet i fiolspel. Den var anmärkningsvärt stor, men godtycklig, som alla hans andra kunskaper. Att han kunde spela »stycken» och svåra »stycken» till på köpet, det vet jag, ty på min begäran spelade han flere gånger Mendelsohns »Lieder» och andra av mina favoritkompositioner. Men när man lämnade honom i fred, spelade han sällan några kända melodier. Ibland om kvällarna satte han sig bekvämt tillrätta i sin länstol, slöt ögonen och gned sakta strängarne på fiolen, som vilade på hans knä. Emellanåt voro de toner, han framkallade, välljudande och svårmodiga, ofta voro de muntra och fantastiska. De återgåvo tydligt nog den sinnesstämning, i vilken han befann sig, men huruvida musiken underlättade hans tankegång eller om den endast var resultatet av en nyck eller en idé, var mer än jag kunde komma underfund med. Jag hade måhända gjort invändning mot dessa nervretande musikstunder, om det ej varit så, att han ofta avslutat dem genom att spela en hel följd av mina älsklingsmelodier såsom ett slags ersättning för det tålamodsprov han låtit mig undergå.

Under de första veckorna fingo vi inga besök, och jag började tro, att min kamrat led lika stor brist på vänner som jag. Men jag fann snart, att han hade många bekanta, och att dessa tillhörde de mest olika samhällsklasser. En liten blek, mörkögd, spetsnäst karl, som presenterades för mig som Mr Lestrade, kom till oss tre à fyra gånger i veckan. En morgon fick Sherlock Holmes besök av en ung, elegant klädd dam, som stannade kvar en dryg halvtimme. På kvällen samma dag tog han emot en gråhårig, avsigkommen individ, tydligen en jude, som handlade med gamla kläder. Han tycktes vara mycket upprörd och följdes hack i häl av en äldre kvinna, kippskodd och okammad. Vid ett annat tillfälle hade en gammal vithårig herre ett längre samtal med min kamrat; en annan gång infann sig en stationskarl i sin välkända uniform. När någon av dessa varandra så olika individer anmäldes, brukade Sherlock Holmes be mig att ensam få disponera vårt gemensamma vardagsrum, och jag drog mig genast