skärper den dock observationsförmågan och lär vart man skall se och varpå på man skall se. En människas verksamhet här i livet kännetecknas tydligt nog av hennes naglar, hennes rockärm, hennes fotbeklädnad, hårdheterna på hennes pekfinger eller tumme, hennes ansiktsuttryck, hennes kragar och manschetter — av tusen och en dylika småsaker. Att de alla tillsammans ej skulle lyckas ge en intelligent person svar på hans frågor, tycks mig nästan otroligt.»
»Sådant fördömt snack!» utbrast jag och slängde tidskriften från mig på bordet. »Jag har aldrig hela mitt liv läst värre smörja!»
»Vad är det fråga om?» sade Sherlock Holmes.
»Det är den här avhandlingen», sade jag och pekade på det oskyldiga lilla häftet med min äggsked, i det jag slog mig ner vid frukostbordet. »Jag ser, att du har läst den — du har ju satt märke för den. Den är bra hopkommen, det måste erkännas, men den retar mig i alla fall. Den är tydligen ett påhitt av någon stackars gammal teoretiker, som i sin ensliga lilla studiekammare kläckt ut alla dessa paradoxer. Den innehåller inte ett enda uns sunt, praktiskt förnuft. Jag skulle gärna vilja se den, som kokat ihop dessa enfaldiga fraser, införd i en tredjeklassvagn här på underjordiska järnbanan och ombedd att uppge alla sina medpassagerares yrken. Jag skulle hålla tusen mot ett på honom.»
»Du skulle förlora dina pengar», sade Holmes lugnt. »Vad avhandlingen angår, så har jag skrivit den.»
»Du!»
»Ja — just jag. Jag kan både observera och dra slutsatser. De teorier, jag framlagt i den här tidskriften, och dem du anser så enfaldiga, äro i själva verket ovanligt praktiska — så praktiska, att jag har dem att tacka för mitt dagliga bröd.»
»Hur så?» frågade jag ofrivilligt.
»Jo, ser du, jag har ett enastående yrke — jag är troligen den ende i världen av mitt slag: jag är en konsultativ detektiv, om du förstår, vad de orden innebära. Här i London ha vi massor av sådana, som arbeta för egen räkning. När de stackarna ej veta, vad de skola ta sig till, komma de hit till mig, och jag leder dem på rätt spår. De framlägga för mig alla bevis, de äga, och tack vare min kännedom om brottmålens historia, är jag mestadels i stånd att visa dem den väg, på vilken de böra slå in.
Alla brottsliga handlingar äga en viss familjelikhet med varandra, och om man känner till detaljerna i tusen olika brottmål, vore det väl underligt, om man ej skulle lyckas komma det tusendeförsta på spåret. Lestrade är en välkänd detektiv. Han körde fast häromdagen i en förfalskningshistoria, och det var därför han kom hit till mig.»
»Och alla de andra som söka dig?»
»De ha i de flesta fall blivit hitskickade av privata undersökningsbyråer. Alla ha de av en eller annan orsak råkat i knipa och kommo hit för att få hjälp. Jag hör på deras berättelse, de höra på mina utläggningar och råd, och så stoppar jag min betalning i fickan.»
»Menar du», sade jag, »att du kan sitta här inne på ditt rum och lösa upp knutar, som ingen annan lyckats bli slug på?»
