Sida:En studie i rött 1918.djvu/21

Den här sidan har korrekturlästs

Det var en dyster, regndiger morgon; en grådaskig dimslöja hängde ner över hustaken, lik en reflex av de grå, smutsiga gatstenarna. Sherlock Holmes var vid ypperligt lynne; han pratade utan uppehåll om fioltillverkningen i Cremona och om skillnaden mellan en Stradivarius och en Amiti. Vad mig själv angår, så var jag tyst, ty det dåliga vädret och det sorgliga ärendet, vilket vi voro stadda, verkade nedtryckande på mitt sinne.

»Du tycks inte bestå många tankar på den sak, du ämnar ta om händer», sade jag slutligen, avbrytande Sherlock Holmes lilla föreläsning i musikhistoria.

»Har ännu ingenting bestämt att gå efter», svarade han. »Det är ett stort misstag att börja gissa och fundera, innan man lärt känna de närmare omständigheterna. Det inverkar menligt på ens omdömesförmåga.»

»Du får snart de önskade upplysningarna», sade jag; »här ha vi Brixton Road, och där ligger huset ifråga, om jag ej mycket misstar mig.»

»Ja du har rätt», svarade han. »Stanna, kusk stanna här!»

Vi befunno oss visserligen ännu på ett avstånd av ungefär hundra meter från själva huset, men Holmes påyrkade, att vi skulle stiga ur och tillryggalägga återstoden av vägen till fots.

Nr 3, Lauriston Gardens såg ovanligt ruskigt och otrevligt ut. Det var ett av de fyra hus, som blivit byggda ett litet stycke från gatan; två av dessa hus voro bebodda, två tomma. De senare stode liksom på utkik med sina tre rader smutsiga fönster, i vilka de med korta mellanrum uppställda korten, försedda med notisen »Att hyra», bildade skarpa vita fläckar på de dammiga rutorna. En liten trädgård, där några små vårblommor förde en tynande tillvaro, skilda vart och ett av husen från gatan och genomskars av en smal gångstig, gulgrå till färgen och tydligen bestående av med lera blandad kiselsten. Hela trakten, genomdränkt av det under natten fallna regnet, hade ett melankoliskt utseende.

Trädgården var omgiven av en meterhög tegelstensmur, överst försedd med ett litet trästaket, och mot denna mur lutade sig en hop nyfikna, som sträckte på halsen och ansträngde ögonen för att om möjligt uppfånga en skymt av vad som tilldrog sig inne i huset.

Jag hade inbillat mig, att Sherlock Holmes genast skulle bege sig inomhus och börja »studera» det hemlighetsfulla »fallet». Ingenting syntes emellertid mer fjärran från hans tankar. Med en så tankspridd uppsyn, att den under för handen varande omständigheter tycktes mig stå på gränsen av tillgjordhet, strövade han långsamt fram och åter på trottoaren, och såg slött på marken, himlen, de mitt emot liggande husen och raderna av låga trästaket. När han slutat sin promenad, gick han med lika själsfrånvarande min och hållning uppför gångstigen, eller rättare sagt, uppför den smala strimma av gräs, som kantade stigen. Hela tiden tiden höll han ögonen fästade på marken. Två gånger blev han stående; en gång såg jag honom småle och hörde honom utstöta ett litet rop av tillfredsställelse. Det fanns en massa spår av fotsteg på den våta, leriga gångbanan; men som poliskonstaplarne sannolikt flera gånger om beträtt densamma, var jag ej i stånd inse, hur min kamrat