var klädd i promenadrock och väst av tjockt, fint kläde, ljusa byxor och snövitt, oklanderligt linne. En väl putsad och borstad hög hatt stod bredvid honom på golvet. Händerna voro knutna och armarne vitt utsträckta, under det att benen voro fast sammantryckta.; dödskampen tycktes ha varit lång och svår. I hans stelnade drag lästes ett uttryck av fasa och även, föreföll det mig, av hat — ett uttryck, sådant, som jag aldrig förr sett på något mänskligt anlete. Denna hätska, illvilliga grimas gav, tillsammans med den låga pannan, den breda näsan och den framstående underkäken, den döde ett i hög grad aplikt utseende, och detta ökades av hans förvridna, onaturliga kroppsställning. Jag har sett döden i många former, men aldrig har den visat sig för mig i en fasansfullare skepnad än här i det dystra, dammhöljda rum, som vette ut mot en av de förnämsta gatorna i en av Londons rikaste förstäder.
Lestrade, mager och mer lik en vessla än vanligt, stod vid ingången till matsalen.
»Det här fallet kommer att väcka uppseende», sade han, sedan han hälsat på min kamrat och mig. »Det övergår allt, vad jag hittills sett, och jag är just ingen duvunge.»
»Har ni inte funnit någon ledtråd?» frågade Gregson.
»Inte den allra minsta», svarade Lestrade genast. Sherlock Holmes gick fram till den döde, föll på knä och började på det noggrannaste undersöka honom.
»Är ni alldeles säkra på, att det ej finns något sår?» frågade han och pekade på de många strimmor och fläckar av blod, som syntes överallt i rummet.
»Alldeles säkra», svarade de båda detektiverna på samma gång.
»Då härrör naturligtvis de här blodspåren från en annan individ, mördaren antagligen, så framt mord blivit begånget. Det här fallet påminner mig om de omständigheter, som förefunnos vid van Jansens mord i Utrecht 1834. Kommer ni ihåg det Gregson?»
»Nej, sir.»
»Tag då och läs om det — det borde ni verkligen göra. Det finns ingenting nytt under solen. Allt, som sker, har skett en gång förr.»
Under det Sherlock Holmes talade, voro hans flinka fingrar oupphörligt i rörelse; han kände efter mätte, tryckte, undersökte, och hela tiden hade hans ögon det egendomliga frånvarande uttryck, som jag redan omtalat. Undersökningen utfördes så blixtsnabbt, att man ej hade någon aning om den grundlighet, med vilken den skedde. Till slut luktade han på den dödes läppar och betraktade uppmärksamt sulorna på hans lackerade stövlar.
»Han har väl ej blivit det ringaste rubbad ur läge?» frågade han.
»Ej mer än som var nödvändigt i och för vår undersökning.»
»Ni kan taga honom till bårhuset nu», sade Sherlock Holmes. »Det finns ingenting mer att ta reda på — —»
Gregson hade en bår och fyra karlar i beredskap. På hans tillsägelse kommo de in; den döde lades på båren och bars bort. I detsamma föll en ring ned på golvet. Lestrade tog
