äro ett par gamla käringar, vi, som låtit lura oss så grundligt. Det var säkerligen en ung man, en som var vig och kraftig och till på köpet ovanligt skicklig skådespelare. Han var ju tusan så väl förklädd. Han såg, att man följde efter honom och begagnade det här knepet för att komma undan. Detta allt bevisar, att den, vi äro på spaning efter, inte är så ensam, som jag trodde, utan har vänner, färdiga att löpa vilken risk som helst för honom. Men du ser alldeles »urlakad» ut, Watson. Följ mitt råd, och gå genast till sängs!»
Jag kände mig verkligen ovanligt trött och lydde utan motsägelse hans uppmaning. När jag gick, satt han ännu kvar vid den slocknande brasan, och långt in på småtimmnarne hörde jag de låga, melankoliska tonerna från hans fiol; jag visste då att han alltjämt funderade på det svåra problem, som han föresatt sig att lösa.
VI.
TOBIAS GREGSON VISAR VAD HAN DUGER TILL.
Morgontidningarna följande dag voro fulla av beskrivningar om »den hemlighetsfulla Brixton-affären», som de kallade det; många hade till och med långa »ledare» om saken. Somliga innehöllo en del nyheter — omständigheter, dem jag ej haft reda på. Jag har ännu i förvar en massa tidningsurklipp, som ha avseende på det »intressanta fallet». Här äro ett par utdrag ur några av dem:
Daily Telegraph anmärkte, att det i brottets annaler sällan förekommit en tragedi, som haft så egendomliga drag att framvisa. Offrets tyska namn, frånvaron av varje synbart motiv och den dystra inskriptionen på väggen — allt detta tydde på, att mordet förövats av politiska landsflyktingar och revolutionister. Socialismen hade många utgreningar i Amerika, och den mördade hade tvivelsutan överträtt någon av dessas oskrivna lagar och därför blivit straffad. Sedan artikelförfattaren i korthet omnämnt »den heliga Femdomstolen», aqua tofana, Carbonari, markisinnan de Brinviliers, Darwins teori, Malthus principer och morden
