»Det är Baker Streets avdelning av den detektiva poliskåren», sade Sherlock Holmes högtidligt, och under det han ännu talade, störtade in i rummet ett halvt dussin de smutsigaste och trasigaste små gatpojkar, jag någonsin sett.
»Giv akt!» ropade Holmes strängt, och de sex små trasbyltena sträckte genast upp sig och gjorde ställning.
»Hädanefter ska' ni skicka Wiggins ensam och rapportera — de andra få vänta nere på gatan. Har ni funnit honom, Wiggins?»
»Nej, sir, de' ha vi inte», svarade en av ungdomarne.
»Jag trodde inte heller, att ni hade det. Men ni måste hålla i. Här har ni edra pengar.» Han gav var och en av pojkbytingarne en shilling. »Se så, i väg med er nu, och kom nästa gång igen med mer nyheter.»
Han gjorde ett tecken med handen, och pojkarne rusade ned för trappan likt en hop råttor; snart därefter hörde vi ljudet av deras gälla röster nere på gatan.
»De här små trashankarne äro mången gång till mer nytta än ett dussin poliskonstaplar», sade Holmes. »Blotta åsynen av en uniformsklädd karl förseglar i allmänhet folks läppar. Men gatpojkarne se allt och smyga sig in överallt. De ha både ögon och öron öppna, må du tro; och sluga äro de med besked — allt, vad de behöva, är ordentlig organisation.»
»Använder du dem i och för affären vid Brixton Road?» frågade jag.
»Ja; det är något, jag vill förvissa mig om. De är egentligen bara en tidsfråga. Hallå! Nu ska' vi då få nyheter, så det räcker till — där borta på gatan kommer Gregson med stora steg och lycksalighet skrivet på varje drag av sitt hederliga anlete. Hit ämnar han sig, det kan jag slå vad om. Jaha — mycket riktigt — han stannar — här ha vi honom!»
En häftig ringning hördes på dörrklockan, och efter ett par sekunder störtade den ljushårige detektiven uppför trappan, tagande tre trappsteg åt gången, och stod snart inne i rummet hos oss.
»Min käre vän», utropade han och skakade ivrigt hand med Holmes, »gratulera mig! Jag har bragt hela hemligheten fram i dagsljuset.»
Jag tyckte mig märka, att en lätt skugga av oro flög över min väns uttrycksfulla drag.
»Menar ni, att ni är på rätt spår?» frågade han.
»Rätt spår? Rätt spår, säger ni, sir! Jag har karlen inom lås och bom!»
»Och vad heter han?»
»Arthur Charpentier, underlöjtnant vid kungl. flottan!» utropade Gregson, som pöste av belåtenhet och oupphörligt gned sina feta händer.
Sherlock Holmes utstötte en suck av lättnad och drog sina läppar till ett småleende.
»Slå er ner och försök en av de här cigarrerna», sade han. »Det ska bli roligt höra, hur ni gått till väga. Vill ni ha litet whisky och vatten?»
»Ja tack — det skulle smaka gott», svarade detektiven. Jag är riktigt utmattad av de sista dagarnes förfärliga ansträngningar. Det är inte så mycket kroppslig ansträngning, ser ni — det är den förfärliga själsspänningen. Ni förstår det nog, mr Sherlock Holmes — ni, som jag, sysselsätter er ju nästan uteslutande med tankearbete.»
