»'Det vet jag inte', svarade hon.
»'Vet ni inte?'
»'Nej, han har sin egen dörrnyckel.'
»'Var det sedan ni gått till sängs?'
»'Ja.'
»'Hur dags lade ni er?'
»'Omkring klockan elva.'
»'Er son var alltså borta mer än två timmar?'
»'Ja.'
»'Möjligen fyra eller fem?'
»'Ja.'
»'Vad gjorde han hela tiden?'
»'Det vet jag inte', svarade hon och blev blek som ett lik.
»Naturligtvis fanns det nu ej mer än ett att göra. Jag fann reda på, var löjtnant Charpentier vistades, tog två konstaplar med mig och arresterade honom. När jag lade handen på hans axel och tillsade honom att lugnt följa oss, yttrade han helt fräckt: 'Jag gissar, att ni arresterar mig, emedan ni tror mig vara delaktig i den där uslingen Drebbers mord.' Vi hade ingenting sagt om orsaken till hans arrestering, så det förefaller helt misstänkt, att han själv häntydde på saken.»
»Ja, mycket», sade. Holmes.
»Han hade i sin hand samma käpp, som hans mor sade, att han burit, när han följde efter Drebber. Det var en riktigt tjock ekpåk.»
»Och till vilken slutsats har ni nu kommit?»
»Jo, ser ni, min åsikt är, att den unge mannen följde Drebber så långt som till Brixton Road. När de hunnit dit, uppstod en ordväxling dem emellan, och Drebber fick ett slag av knölpåken, troligen i maggropen — ett slag, som dödade utan att efterlämna något märke. Det var en kall och regnig natt, ingen människa syntes till, och Charpentier släpade in sitt offer i det tomma huset. Vad ljuset och blodet och inskriften på väggen och ringen angå, så är det nog ingenting annat än finter, avsedda att narra polisen in på orätt spår.»
»Bra resonerat!» sade Holmes i uppmuntrande ton. »Jag måste säga, Gregson, att ni gör förvånansvärda framsteg. Ni kommer att gå långt.»
»Ja, jag smickrar mig med, att jag har skött den här saken riktigt finurligt», sade detektiven självbelåtet. »Den unge mannen avgav frivilligt en förklaring, i vilken han påstod, att han följt efter Drebber en stund, men att denne slutligen märkt det och tagit en droska för att komma ifrån honom. På vägen hem hade löjtnanten träffat en gammal kamrat, och de hade tillsammans gjort en lång promenad. Frågan, var denne kamrat bodde, kunde han ej nöjaktigt besvara. Jag tror, att allt detta passar bra i stycke. Vad som mest roar mig, är tanken på Lestrade, som givit sig av på alldeles falskt spår. Jag tror inte, att han får någon synnerlig framgång. Men — för tusan! Här ha vi ju karlen i egen person!»
Det var verkligen Lestrade, som ilade uppför trappan och brådskande steg in i rummet. Den självsäkerhet och prydlighet, som eljes plägade utmärka hans hållning och klädedräkt, saknades nu alldeles. Hans anletsdrag uttryckte oro och ängslan, hans kläder voro dammiga och slarvigt påsatta. Han hade tydligen infunnit sig i akt och mening att rådfråga sig med Sherlock Holmes; ty när han fick se sin kollega, tycktes han bli både förvirrad och förargad; han blev stående mitt i rummet
