Det fanns något så metodiskt och så obegripligt i den okände mördarens tillvägagående, att det gjorde hans ohyggliga gärning än hemskare. När jag tänkte på dessa avskyvärda handlingar darrade mina nerver, som på slagfältet varit starka nog.
»Man har också sett mördaren», fortfor Lestrade. »Ett mjölkbud, som var på väg till mejeriet, gick händelsevis ner för den lilla bakgata, som förenar hotellet med de därtill hörande stallbyggnaderna. Ynglingen såg, att en stege, som brukade ligga där, var upprest mot ett av fönstren i andra våningen och att detta fönster stod öppet. Sedan han gått förbi, vände han sig om och såg en karl kliva ner för stegen. Han steg ner så lugnt, att den unge mannen trodde honom vara en smed eller snickare, som haft något arbete för sig i hotellet. Han brydde sig ej vidare om karlen, men tänkte för sig själf, att det var bra tidigt för en hantverkare att vara i arbete, och mindes tydligt nog, att den man, han sett, var storväxt, hade ett rödbrusigt ansikte och var klädd i en lång, brun rock. Mördaren måste ha stannat kvar i rummet en god stund efter det han begått sitt brott, ty vi funno blodblandat vatten i handfatet, vari han tvättat sina händer, och blodfläckar på lakanet, på vilka han omsorgsfullt avtorkat sin kniv.»
Jag kastade en blick på Sherlock Holmes, när jag hörde, att Lestrades beskrivning på mördaren fullkomligt överensstämde med Holmes' egen. På min. väns ansikte märktes dock intet uttryck av tillfredsställelse eller triumf.
»Fann ni i rummet något, som kunde leda oss på spår efter mördaren?» frågade han.
»Nej — ingenting. Stangerson hade Drebbers plånbok i sin ficka, men detta tycks ha varit vanligt, enär han gjorde alla utbetalningarne. I plånboken lågo omkring 80 pund; ingenting hade blivit stulet. Vad som än är orsaken till dessa hemlighetsfulla, hemska ogärningar, så är det ej rån, det är säkert. I den mördades fickor funnos inga papper och inga anteckningar, med undantag av ett telegram, avsänt från Cleveland för ungefär en månad sedan och innehållande dessa ord: »J. H. är i Europa». Telegrammet var ej undertecknat.»
»Fanns där alls ingenting mer?»
»Ingenting av betydelse. En roman, i vilken den döde tydligen läst, sedan han lagt sig, låg på sängen, och hans pipa låg på en stol bredvid. På bordet stod ett glas vatten och i fönsterkarmen en liten träask, innehållande ett par piller.»
Sherlock Holmes sprang upp från sin plats med ett utrop av glädje.
»Det sista beviset!» utbrast han. »Nu felas det inte en enda länk i kedjan!»
De bägge detektiverna stirrade i mållös förvåning på honom.
»Jag håller nu i min hand», sade Sherlock Holmes med största tillförsikt, »alla de enskilda trådarne i den härva, som syntes så tilltrasslad. Naturligtvis saknas vissa detaljer, men jag är lika säker på alla de viktigaste fakta, ända från den stund, då Stangerson skildes från Drebber på bangården, och till det ögonblick, då den senares lik blev funnet, som om jag sett allt med mina egna ögon. Jag skall ge er ett bevis härpå. Skulle ni kunna få tag i de där pillerna, Lestrade?»
»Jag har dem här med mig», svarade Lestrade och tog fram en liten vit ask. »Jag lade beslag på