sade flickan och bredde ut sjalen på marken. »Och så måste du knäppa ihop händerna — så här. Då känner du dej så snäll.»
Det var en sällsam syn, som ingen mer än vråkarne bevittnade. Bredvid varandra på den gamla grå sjalen knäböjde de två vandrarne, det lilla oskuldsfulla barnet och den i livets strid hårdnade, oförvägne äventyraren. Hennes rundkindade och hans utmärglade, kantiga ansikte vändes båda upp mot den molnfria himlen i innerlig bön till den Högste, under det de bägge rösterna — den ena späd och klar, den andra djup och hård — förenade sig i ivrig anropan om nåd och barmhärtighet. När bönen var slut, återtogo de sina platser i skuggan av det stora klippblocket, och barnet föll snart i sömn, lutat mot sin beskyddares breda bröst. Han höll en stund vakt över henne, men naturen tog ut sin rätt även hos honom. Under tre dar och tre nätter hade han unnat sig varken ro eller vila. Nu sänkte sig ögonlocken långsamt över de trötta ögonen, huvudet sjönk allt djupare ner mot bröstet, tills mannens gråsprängda skägg blandades med barnets gula lockar och bägge vandrarne voro snart försänkta i lugn, drömfri sömn.
Hade mannen ännu en halvtimme hållit sig vaken, hade en egendomlig syn tett sig för hans blick. Långt, långt borta på den stora saltsteppen sågs ett moln av damm, mycket litet och obetydligt i början, och knappt urskiljbart från solrök och dimma, men småningom tilltagande i längd och bredd, tills det bildade en solid, noga begränsad molnstod. Detta moln fortfor att växa, tills det blev tydligt, att det endast kunde härröra från en massa framtågande, levande varelser. Om nejden varit fruktbar, kunde man ha trott, att en stor hjord av bisonoxar, som bruka uppehålla sig på prärien, nalkades; men i denna ödemark var detta en omöjlighet. Allteftersom dammolnet närmade sig den ensamstående klippan, i vars skugga de bägge vandrarne vilade sig, började man kunna urskilja, stora, med segelduk övertäckta lastvagnar, eskorterade av beväpnade ryttare, och det hela visade sig snart vara en stor karavan, på väg till »fjärran Västern». Men en sådan karavan! När dess spets nått bergets fot, syntes eftertruppen ännu ej vid horisonten. Tvärs över den stora slätten sträckte sig tåget, lastvagnar och kärror, män till häst och män till fots. En otalig mängd kvinnor, som sviktade under tyngden av oerhörda bördor, gingo bredvid fordonen, en mängd barn sprungo omkring eller tittade fram under vagnarnes vita förhängen. Det var tydligen ingen vanlig immigrantkaravan, utan fast mer något nomadfolk, som av omständigheterna tvungits att söka sig ett nytt hem. Från denna stora människoskara uppsteg mot den klara himlen ett förvirrat sorl av röster blandat med ljudet av framrullande vagnar och gnäggande hästar. Men hur högt detta sorl än var, förmådde det ej väcka de bägge slumrande resenärerna.
I spetsen för karavanen red ett tjugutal allvarsam män, klädda i mörka, hemvävda kläder och beväpnade med bössor. När de uppnått kullens fot, gjorde de halt och höllo en kort rådplägning med varandra.
»Källorna befinna sig till höger, mina bröder»,
