fyra. Bredvid kusken satt en man, som ej kunde vara mer än trettio år gammal, men vars massiva huvud och beslutsamma drag visade, att han var skapad till anförare. Han satt och läste i en brunt inbunden bok, men när folkmassan närmade sig, lade han bort boken och lyssnade uppmärksamt till vad som berättades honom. Så vände hän sig till de bägge främlingarne.
»Om vi skola taga er med oss», sade han högtidligt, »kan det endast ske på det villkor, att I antagen vår tro. Vi vilja ej ha ulvar i vårt fårahus. Bättre, vida bättre är det, att edra ben skulle bleknas av öknens sol, än att I skullen visa er vara den lilla fläck av förruttnelse, som i sinom tid fördärvar hela frukten. Viljen I komma med oss på detta villkor.»
»Jag tror nog, att jag vill komma med på vad villkor som hälst», sade Ferrier med sådan övertygelse, att även de allvarsammaste församlingsföreståndarna ej kunde återhålla ett leende. Endast profeten bibehöll sin stränga, högtidliga uppsyn.
»Tag honom med er, broder Stangerson», sade han; »giv både mannen och barnet mat och dryck. Låt det också bli er angelägenhet att undervisa dem i vår heliga lära. Vi ha nu uppehållit oss här länge nog. Framåt! Framåt mot Zion!»
»Framåt! Till Zion! Till Zion!» utbrast hela hopen av mormoner och orden fortplantades längs den långa karavanen, gående från mun till mun, tills de i fjärran dogo bort i ett svagt mummel. Under väldiga pisksmällar och höga rop sattes de stora vagnarne i rörelse, och snart var hela karavanen åter på väg. Den av de Äldste, som fått sig anförtrodd vården av de två främlingarna, förde dessa till sin vagn, där en måltid redan väntade dem.
»Stanna här», sade han. »Inom några dar skall ni ha hämtat er från edra lidanden. Under tiden måste ni komma ihåg, att ni nu och för alltid tillhör vår religion. Brigham Young har så befallt; han har talat med Joseph Smiths röst, och och Joseph Smiths röst är lika med Guds egen.
