II.
UTAHS ROS.
Här är ej platsen att föreviga minnet av alla de lidanden, som de vandrande mormonerna utstodo, innan de slutligen nådde i hamn. Från Missisippis stränder till Klippiga bergens västra sluttningar hade de kämpat sig fram med en uthållighet, som i historien knappt äger sitt motstycke. Vilda människor och vilda djur, hunger, törst, trötthet, sjukdom — varje slags hinder, som naturen ställt i deras väg — allt hade de med äkta angelsachsisk seghet och oändligt tålamod övervunnit. Och dock hade den långa resans alla vedermödor emellanåt kommit även de trognaste och mest uthålliga av dem att svikta. Det fanns bland alla de tusentals pilgrimerna ej en enda, som ej föll på knä med innerlig tack och lov till den Högste, när de framför sig sågo Utahs djupa, breda, i det strålande solskenet badande dalgång och av sina anförare fingo veta, att detta var det utlovade landet och att dessa hittills knappt av människofot beträdda vidder för evig tid skulle tillhöra dem.
Young visade sig snart var lika skicklig organisatör som duktig anförare. Kartor ritades och planer till den nya stadens grundläggning utkastades. Runt omkring den för denna bestämda platsen utdelades till medlemmarna landområden, större eller smärre, allt efter vars och ens ställning och anseende. Köpmannen satte igång sin affär, hantverkaren började utöva sitt yrke. I staden uppstodo liksom genom trolleri gator och torg. På landsbygden dränerades och inhägnades, planterades och såddes, och sommaren efter pilgrimernas ankomst stod hela dalen full av gyllene veteskördar. Varje företag inom den säregna lilla kolonien lyckades. Framförallt växte det stora templet, som uppfördes i stadens mitt, på ett rent av häpnadsväckande sätt. Från morgonens första gryning till kvällens sena timmar hördes ständigt ljuden av hammare och från den minnesvård, som mormonerna uppreste till Dens ära, som lett dem oskadda genom så många och stora faror.
De bägge främlingarne, John Ferrier och den lilla flickan, han upptagit som sin dotter, följde med mormonerna ända slutet av dessas långa pilgrimsfärd. Lilla Lucy Ferrier tillbrakte sina dagar bekvämt och angenämt nog i församlingsföreståndare Stangersons stora vagn, en tillflykstort som hon delade med mormonens tre hustrur och hans ende son, en djärv, obändig pojke på tolv år. Den lilla hämtade sig med barns vanliga spänstighet snart från den sorg, hennes mors död förorsakat henne; hon blev inom kort en stor favorit hos kvinnorna och fann sig utomordentligt väl till mods i sitt nya, rullande, segeldukstäckta hem. Ferrier, som blivit återställd från sina utståndna vedermödor även han, utmärkte sig som skicklig vägvisare och outtröttlig jägare. Så
