Sida:En studie i rött 1918.djvu/81

Den här sidan har korrekturlästs

tillbaka genom bergpassen, tätt följande Hämndens änglars spår.

Under fem hela dagar färdades han, uttröttad och sorgsen, till fots samma väg, han nyss ridande tillryggalagt. Om natten kastade han sig ner i någon bergskreva och lyckades få några timmars sömn; men innan dagen grytt, var han åter på färd. På sjätte dagen uppnådde han. Eagle-ravinen, från vilken han och hans vänner börjat sin olycksdigra flykt. Därifrån kunde han skönja de Heligas hemort. Utmärglad och uttröttad, blev han en stund stående stödd mot sin bössa och skakade hotande sin knutna hand mot den stora staden.

Vid noggrannare betraktande märkte han, att gatorna voro flaggprydda, ett tecken på, att någon fest firades. Han funderade ännu på, vad anledningen härtill kunde vara, då han fick höra ljudet av hästtramp och såg en ryttare nalkas. Då denne kom närmare kände Hope igen honom; det var en mormon, vid namn Cowper, vilken han vid åtskilliga tillfällen gjort viktiga tjänster. Han gick honom tillmötes, i akt och mening att av honom få veta Lucy Ferriers öde.

»Jag är Jefferson Hope», sade han. »Kommer ni ihåg mig?»

Mormonen betraktade honom med oförställd förvåning; det var också i sanning svårt, att i den trasige väderbitne vandraren med det dödsbleka ansiktet och de gnistrande ögonen igenkänna den fordom så hurtige och nästan sprättige jägaren. Sedan Cowper likväl slutligen blivit övertygad om, att den unge mannen verkligen var samme Jefferson Hope, med vilken han förr stått i nära beröring, övergick hans förvåning till bestörtning.

»Ni är tokig, som kommer hit!» utbrast han. »Det kan kosta mig livet, bara det, att jag talar med er. Det Heliga Fyrmannarådet har utställt en häktningsorder på er, därför att ni hjälpt Ferrier och hans dotter på flykten.»

»Jag fruktar varken dem eller deras häktningsorder», svarade Hope häftigt. »Men ni vet nog något om den här affären, Cowper. Jag besvär er vid allt, som ni håller kärt, att ni besvarar mina frågor. Vi ha ju alltid varit goda vänner. För Guds skull, neka inte att svara mig!»

»Vad vill ni veta?» frågade mormonen oroligt. »Skynda er! Själva träden och klipporna ha ögon och öron.»

»Vad har det blivit av Lucy Ferrier?»

»Hon gifte sig i går med unge Drebber. Men håll modet uppe, karl! Lugna er! Ni ser ju ut som dödens rov.»

»Bry er inte om mig!» sade Hope med slocknande röst. Han var blek som ett lik och hade sjunkit ner på den klippa, mot vilken han stått lutad. Gift, säger ni?»

»Gift — sen i går; det är därför det flaggas i staden. Unge Drebber och unge Stangersson trätte en stund om, vem som skulle få henne. Bägge två hade varit med bland dem, som förföljde flyktingarne, och Stangerson hade skjutit ihjäl hennes far — därför påstod han sig ha mer rätt till henne än Drebber. Men när saken kom före i Rådet, voro Drebbers anhängare i majoriteten, och så gav profeten henne åt honom. Han får nog inte länge behålla henne, är jag rädd — jag såg henne i går — hon var märkt av döden. Hon liknade mer