en vålnad än en levande varelse. Skall ni redan ge er av?»
»Ja», svarade Jefferson Hope, som rest sig från sin plats. Hans ansikte kunde ha varit hugget i marmor, så hårt och strängt var uttrycket däri, under det ögonen lyste med olycksbådande glans.
»Varthän ämnar ni er?»
»Bry er ej därom», ljöd det avvisande svaret. Så kastade han sitt vapen över skuldran, försvann in i det trånga passet och därifrån in i bergen, där vildmarkens djur ha sina hålor. Bland alla de grymma rovdjuren fanns intet så grymt och så farligt som han.
Mormonens förutsägelse gick blott alltför snart i fullbordan. Vad nu orsaken må ha varit — hennes fars hemska död eller det förhatliga giftermålet, hon blivit tvingad ingå — vet man ej; men stackars Lucy blev aldrig densamma som förr, utan tynade bort och dog innan månadens slut. Hennes dumme, förslöade man, som gift sig med henne huvudsakligen i avsikt att komma i besittning av John Ferriers egendom, visade ingen synnerlig sorg över sin förlust; men hans andra hustrur sörjde henne och vakade, enligt mormonernas plägsed, vid hennes bår natten innan begravningen skulle försiggå. De sutto i daggryningen samlade kring kistan, då till deras obeskrivliga fasa och förvåning dörren slogs upp och en utmärglad, väderbiten man i trasiga kläder steg in i rummet. Utan att bevärdiga de skrämda kvinnorna med en hälsning eller ett ord, gick han rakt fram till den vita, orörliga skepnad, som utgjort höljet kring Lucy Ferriers rena själ. Lutande sig över henne, tryckte han vördnadsfullt sina läppar mot hennes kalla panna; så tog han hennes hand och drog sakta vigselringen av hennes fingar.
»Hon skall ej bli begraven med denna!» utbrast han häftigt, sprang, innan någon av de närvarande hunnit sansa sig, utför trappan och försvann. Hela uppträdet hade varit så sällsamt och skett på så kort tid, att de vakande kvinnorna skulle kunna ha ansett det för en dröm och haft svårt förmå andra att tro deras berättelse, så framt det faktum ej funnits, att den lilla guldring, som prytt Lucy Ferriers hand, spårlöst försvunnit.
Flere månader vistades Jefferson Hope uppe bergen, förande ett vilt, egendomligt liv och närande i sitt hjärta den outsläckliga törst efter hämnd, som uppstått hos honom. Fantastiska historier spredos snart i nejden om den hemska gestalt, som ofta syntes smygande omkring i stadens utkanter och som mestadels uppehöll sig i de otillgängligaste bergpassen. En gång susade en kula genom Stangersons fönster och slog in i väggen tätt bredvid hans huvud. Vid ett annat tillfälle, då Drebber passerade under ett klippblock, föll en stor sten ner därifrån, och han undgick döden endast genom att kasta sig raklång på marken. De två unga mormonerna upptäckte snart, från vem dessa mordanslag utgingo, och företogo upprepade expeditioner till bergen i hopp att tillfångataga eller döda sin fiende, men alltid utan framgång. Så iakttogo de det försiktighetsmåttet, att aldrig gå ut ensamma eller efter solnedgången och läto noga bevaka sina hem. Efter någon tid sågo de sig stånd att upphöra med dessa anordningar, ty deras fiende visade sig ej mer, och de hoppades, att tiden mildrat hans hämndlystnad.
