Men i verkligheten förhöll det sig tvärtom — Jefferson Hopes begär efter hämnd hade snarare till- än avtagit. Han ägde en kall, oböjlig karaktär, och hämndtanken hade lagt sådant beslag på honom, att rum ej fanns för andra känslor. Han var emellertid praktiskt anlagd; han insåg snart, att till och med hans järnkonstitution i längden ej skulle kunna stå ut med de oerhörda försakelser och ansträngningar, han underkastade sig. Brist på sömn och hälsosam näring skulle inom kort göra honom svag och kraftlös. Om han lik en hund doge däruppe bland bergen, vad skulle då bliva av den hämnd, om vilken han drömde? Och en sådan död skulle bli hans öde, om han fortsatte sitt nuvarande levnadssätt. Han kände, att detta var att ge fienden trumf på hand, och därför återvände han, om ock motvilligt, till Nevadas gruvor för att förbättra sin hälsa och skaffa pengar nog till att utan försakelser och lidanden kunna uppnå det mål, han satt sig före.
Hans avsikt hade varit att arbeta på sin höjd ett år, men oförutsedda omständigheter hindrade honom att lämna gruvorna, förrän fem år förflutit. Men vid slutet av denna tid voro minnet om de oförrätter, han lidit, och hans begär efter hämnd lika levande och starka, som de varit den aldrig förgätna natt, då han stått bredvid John Ferriers grav. Förklädd och under antaget namn, begav han sig till Salt Lake City; han frågade ej alls efter vad som kunde bli hans eget öde, öm han, endast lyckades förskaffa sig det, som han visste vara rättvisa. Emellertid möttes han endast av dåliga tidender. Under hans frånvaro hade inom det Utvalda Folkets kyrka en schism uppstått; några av de yngre medlemmarne hade upprest sig mot de Äldstes myndighet, och resultatet var, att ett antal av de missnöjda lämnat Utah och blivit »hedningar». Bland dem befunno sig Drebber och Stangerson, men man visste ej, vart de styrt kosan. Ryktet förmälde, att Drebber skulle ha lyckats förvandla större delen av sin jordegendom i pengar och alltjämt var en rik man, under det hans kamrat Stangerson var jämförelsevis fattig. Men ingen visste, som sagt, var de uppehöllo sig.
De flesta människor, hur hämndgiriga de än varit, skulle troligen inför alla dessa svårigheter ha övergivit all tanke på vedergällning, men Jefferson Hopes beslut stod lika fast. Hans lilla sparpenning tog snart slut, men han skaffade sig tillfälligt arbete och reste från stad till stad över hela kontinenten på spaning efter sina fiender. År lades till år; hans svarta hår blev gråsprängt, men likväl fortsatte han sitt sökande med sinnet upptaget av en enda tanke, ett enda mål. Slutligen belönades hans ihärdighet. Det var blott åsynen av ett ansikte i ett fönster, men en enda blick på detta ansikte var nog för att visa honom, att Cleveland i Ohio gav hem och skydd åt de män, han sökte. Han återvände till sitt torvtiga rum, med sin hämndplan fullt utarbetad i sitt huvud. Men oturen ville, att Drebber från sitt fönster kännt igen den hemlöse kringstrykaren och i hans ögon läst, vad han hade att vänta av honom. Åtföljd av Stangerson, som han gjort till sin privatsekreterare, skyndade han till en fredsdomare och bevisade denne, att både han själv och hans vän svävade i livsfara, förföljda, som de voro, av en gammal rivals svartsjuka och hat. Samma kväll sattes Jefferson
