»I så fall är det vår plikt att i rättvisans intresse höra, vad han har att säga», sade inspektören. »Ni äger således frihet, sir, att avlägga er bekännelse, men — jag upprepar det än en gång — varje ord kommer att antecknas.»
»Jag skall be att få sätta mig», sade fången och lät orden åtföljas av handling. »Den här sjukdomen gör mig så fort trött, och den dusten vi hade för en halv timme sedan har just ej förbättrat saken. Jag står på gravens brädd, och det är föga troligt, att jag skulle vilja ljuga för er. Vartenda ett ord, jag säger, är sannt, och hur ni begagnar er av min bekännelse är mig fullkomligt likgiltigt.»
Med dessa ord lutade han sig tillbaka i stolen och började den märkliga redogörelse, som följer. Han talade på ett lugnt, metodiskt sätt, som om allt, vad han hade att förtälja, vore något högst vanligt, ja alldagligt. Jag kan gå i god för noggrannheten av följande berättelse, ty jag har haft tillfälle läsa Lestrades anteckningsbok, i vilken fångens bekännelse ordagrannt är återgiven.
»Det kan ej intressera er stort att veta orsaken till mitt hat mot de bägge männen», började Jefferson Hope långsamt; »det är tillräckligt, om jag säger, att de berövat tvänne mig kära varelser — en far och hans dotter — livet och att de således gjort sig skyldiga till döden. Efter den långa tid, som förflutit, sedan detta brott begicks, var det mig omöjligt mot dem anskaffa sådana. bevis, som gälla inför domstol. Jag visste emellertid, att de voro skyldiga, och beslöt att själv bli både domare, jury och skarprättare. Ni skulle ha handlat på samma sätt, om ni haft mod i bröstet och varit i mitt ställe.
»Den unga flicka jag nyss nämnde, skulle för tjugo år sedan ha blivit min brud. Hon tvingades att gifta sig med den här Drebber och dog inom kort av sorg — av ett brustet hjärta. Jag tog vigselringen från hennes stelnade hand och svor, att Drebbers ögon skulle i dödsstunden vila på den ringen och att hans sista tankar skulle gå tillbaka till det brott, för vilket jag ämnade straffa honom. Alltsedan den dagen har jag burit ringen på mig, och jag har följt Drebber och hans medbrottsling genom två världsdelar, tills jag lyckades få dem i mitt våld. De trodde sig kunna trötta ut mig, men de bedrogo sig. Om jag dör i morgon — och det är troligt nog — så dör jag lugn i det medvetandet, att mitt arbete här i världen år uträttat — och väl uträttat. De ha dött för min hand — för mig återstår intet mer att önska eller hoppas.
»De voro rika och jag var fattig; därför var det mig ej lätt att följa deras spår. När jag kom till London, voro mina fickor nästan tomma, och jag var tvungen att börja arbeta igen för att förtjäna mitt uppehälle. Jag hade lärt att rida och köra, nästan innan jag lärt mig gå. Jag vände mig därför till en droskägare och fick genast anställning. Jag skulle betala en viss summa i veckan för häst och droska; vad jag däröver förtjänade, skulle tillhöra mig själv. Det blev sällan mycket över; men jag lyckades dra mig fram. Det svåraste var att lära sig vägen överallt; jag tror nog, att av alla irrgångar som någonsin blivit konstruerade här i världen, ingen är så krånglig och omöjlig att finna sig till rätta i, som den här staden. Men jag hade alltid en karta med mig, och när jag väl kommit på det klara med de förnämsta hotellen och bangårdarne, gick det tämligen bra.
