Sida:En studie i rött 1918.djvu/89

Den här sidan har korrekturlästs

samtal med honom på någon enslig byväg? Jag hade nästan bestämt mig härför, när han själv avgjorde saken för mig. Spritbegäret hade åter fått makt med honom, och han befallde mig att stanna utanför en krog. Han gick in, i det han gav mig tillsägelse att vänta, och stannade på krogen tills det var tid att stänga. När han kom ut var han så dödfull, att jag visste, jag hade spelet i mina händer.

»Tro nu inte, att jag med kallt blod ämnade mörda honom. Det hade visserligen ej varit annat än den enklaste rättvisa, om jag så gjort, men därtill kunde jag ändå ej förmå mig. Jag hade länge sedan beslutit, att han skulle få en chance att rädda sitt liv, om han ville begagna sig av den. Bland de många olika yrken och sysselsättningar, jag under mina vandringsår haft, var även en gång befattningen som hantlangare och städare i laboratoriet vid York College. En dag föreläste en professor om gifter, och han visade studenterna något slags alkali — som han kallade det — vilket han dragit ut ur ett gift, med vilket en folkstam i Sydamerika brukar förgifta sina pilar, och som var så kraftigt verkande, att det minsta korn därav orsakade ögonblicklig död. Jag lade noga märke till den flaska, i vilken detta gift förvarades, och när alla voro gångna, satte jag mig i besittning av en liten del av detsamma. Jag var ganska händig som apotekare och arbetade giftet in i små piller; vart piller lade jag in i en ask tillsammans med ett som var alldeles ofarligt. Jag beslöt redan då, att var och en av herrarne skulle, när tiden kommit, få välja var sitt piller; själv skulle jag förtära det återstående. Detta sätt var lika verksamt och mindre bullersamt än ett par pistolkulor växlade tvärs över en näsduk. Från den dagen bar jag alltid mina piller på mig, och den stund var nu kommen, då jag skulle få användning för dem.

»Klockan var nära ett; natten var mörk och kall, det blåste duktigt och regnet föll i strömmar. Men hur ruskigt det än var utomkring mig, var jag glad i mitt sinne — så glad, att jag kunde ha skrikit högt av idel fröjd. Om någon av herrarne här någonsin önskat en sak och längtat efter den i tjugo år, och så plötsligt finner sin önskan uppfylld, kan han förstå mina känslor. Jag tände en cigarr och blossade ivrigt på den för att kunna lugna mina nerver, men mina händer darrade, och det bultade i tinningarne av den häftigaste sinnesrörelse. Hela tiden under det jag körde, såg jag framför mig John Ferriers och min älskade Lucys ansikten; de smålogo åt mig — jag såg dem lika tydligt, som jag ser er alla här inne i rummet. De följde mig — en på var sin sida om hästen – tills jag stannade framför huset vid Brixton Road.

»Där fanns inte en själ att se, och ej ett ljud förnams utom regndropparnes fall. När jag öppnade dörren till droskan, fann jag Drebber försänkt i sömn — en drinkares djupa sömn. Jag tog honom i armen.

»'Det är tid att stiga ur nu!' sade jag.

»'Jaså', sade han.

»Jag antar, att han trodde vi hunnit fram till det hotell han uppgivit, ty han steg ur utan att säga ett ord vidare och följde mig nedåt trädgårdsgången. Jag måste gå bredvid och stödja honom — han var så tung i huvudet. När vi kommit fram till dörren, öppnade jag den och förde honom in