ögonen på honom. Inom några minuter var allt över, ty detta alkaliska gift är otroligt hastigt dödande. En krampaktig ryckning av smärta sammandrog hans lemmar, han slog ut med armarna, vacklade och föll med ett hest skrik tungt till golvet. Jag vände honom om med foten och lade min hand på hans hjärta. Det hade upphört att slå — han var död!
»Blodet hade hela tiden strömmat ur min näsa, men jag hade ej gett akt därpå. Vad det var, som ingav mig tanken att skriva på väggen, vet jag ej — möjligen ett okynnigt begär att leda polisen på falskt spår. Jag kände mig så upprymd och glad till sinnes. Jag mindes att man i Newyork en gång över huvudet på en mördad tysk funnit ordet »Rache» skrivet med blod, och att tidningarne då ansett något av de hemliga sällskapen såsom brottets anstiftare. Jag antog, att det, som kunde sätta myror i huvudet på Newyorkarne, också kunde förbrylla Londonborna, och så doppade jag ett finger i mitt eget blod och skrev ordet på ett passande ställe på väggen. Sedan gick jag ut till min droska; ingen människa syntes till — det blåste och regnade fortfarande. Jag hade kört ett litet stycke, när jag stack handen i den ficka, där jag brukade förvara Lucys ring, och fann, att den var borta. Jag blev utom mig av sorg, ty det var det enda minnestecken av henne jag ägde. I den tro, att jag tappat ringen, när jag böjde mig över Drebbers döda kropp, körde jag tillbaka igen, lät droskan stå på en bakgata och gick dristigt fram till huset — jag var fast besluten att sätta allt på spel hellre än att förlora min klenod. När jag kom till grinden, föll jag rakt i armarne på en poliskonstapel, vars misstankar jag lyckades avväpna endast genom att låtsa mig vara alldeles redlös.
»På detta sätt mötte Enoch Drebber sin död. Men Stangerson återstod — John Ferrier skulle ock bli hämnad. Jag visste, att Stangerson bodde på Hallidays privathotell, och jag drev omkring i trakten hela dagen, men han gick ej ut. Han var slug, Stangerson, slug och vaksam. Antagligen misstänkte han något, när Drebber, trots överenskommelsen, ej visade sig. Men om han trodde, att han kunde omkomma mig genom att stanna inomhus, så bedrog han sig. Jag fick snart reda på, vilket som var hans rum, och tidigt följande morgon begagnade jag mig av ett par stegar, som lågo i gränden bakom hotellet, och förpassade mig, genom fönstret in till honom. Jag väckte honom och lät honom förstå, att den stund var inne, då han skulle plikta för sin synd, han för så många år sedan begått. Jag beskrev för honom, hur Drebber hade dött, och gav honom samma val, samma chanse. Men i stället för att med begärlighet omfatta den utsikt till liv och säkerhet som erbjöds honom, rusade han upp ur sängen och kastade sig över mig. I självförsvar stötte jag kniven i hans hjärta. Och det kunde just göra detsamma, ty en rättvis Försyn skulle aldrig ha kunnat tillåta den usle syndaren att välja något annat än giftet.
»Mycket mer har jag ej att tillägga, och det är så gott det, ty snart är det slut med krafterna. Jag fortsatte att köra min droska än en dag eller två; min avsikt var att hålla på med mitt yrke, tills jag sparat ihop nog för en biljett till Amerika. Jag stod på stallgården, när en trasig liten
