gatpojke kom och frågade, om där fanns någon kusk, som hette Jefferson Hope. I så fall skulle denne resa och hämta en herre i nr 221 B, Baker Street. Intet ont anande, begav jag mig åstad, och det dröjde ej länge förrän den unge mannen här hade armbanden på mig och fångad var jag, innan jag visste ordet av.
»Detta är hela historien, ser herrarne. Ni anser mig kanske för en mördare, men enligt min åsikt är jag en lika god rättvisans tjänare som någon av er.»
Fångens berättelse hade varit så gripande och hans framställningssätt så intressant och tilltalande, att vi under fullkomlig tystnad ivrigt lyssnat till hans ord. Till och med de båda detektiverna vana som de voro vid alla slags brott och motiven till desamma, syntes intresserade av mannens historia. När denna var slut, rådde ännu en stund den intensivaste tystnad, endast avbruten av raspandet från Lestrades penna, när han i hast fullbordade sina anteckningar.
»Det finnes en sak, som jag gärna skulle vilja veta litet om», sade Sherlock Holmes slutligen. »Vem var er medbrottsling, han, som på min annons kom och hämtade den där ringen?»
Fången blinkade muntert åt min vän.
»Mina egna hemligheter kan jag uppenbara», sade han, »men jag ställer ej gärna till ledsamheter för andra. Jag såg er annons, och jag trodde, att det möjligen kunde vara en fälla — det kunde ju också vara den ring, jag ville ha igen. Min vän erbjöd sig att gå och höra efter. Ni måste medge att han bar sig finurligt åt.»
»Ja, det vill jag lova», svarade Sherlock Holmes av fullaste hjärta.
»Och nu, mina herrar», sade inspektören, »måste lagen ha sin gång. Om torsdag blir fången ställd inför rätta, och ni måste då vara närvarande. Till dess är jag ansvarig för honom.»
Med dessa ord ringde han, och Jefferson Hope blev bortförd av ett par fångvaktare. Min vän och jag togo en droska och åkte hem till Baker Street.
