VII.
SLUTET.
Vi hade alla fått kallelse att om torsdag infinna oss inför rätten, men när torsdagen kom behövdes ej vårt vittnesmål. Den högste Domaren hade själv tagit saken om hand, och Jefferson Hope hade kallats att inställa sig för en domstol, där full rättvisa ej skulle nekas honom. Samma kväll han blivit gripen, brast aneuvrismet, och han fanns om morgonen ligga utsträckt på golvet i sin cell med ett så fridfullt leende på sitt anlete, som hade han i dödsstunden varat i stånd att blicka tillbaka på ett nyttigt liv och ett väl fyllt levnadskall.
»Gregson och Lestrade bli nog ursinniga, när de få höra, att han är död», sade Sherlock Holmes, då vi vid kvällsbrasan utbytte våra tankar och åsikter. »Vart har den stora reklamen för dem nu tagit vägen?»
»Jag tycker just inte, att de haft mycket med hans gripande att göra», invände jag. »Vad man gör här i världen har ej mycket att betyda», svarade min vän bittert. »Frågan är, hur mycket man kan inbilla folk, att man har gjort. Nå ja, det kan också vara likgiltigt», tillade han muntrare. »Jag skule inte för mycket gott ha velat gå miste om det här tillfället att anställa litet undersökningar. Så långt tillbaka jag kan minnas, har det ej funnits någon intressantare 'affär'. Hur enkel den än var, ägde den dock flera lärorika sidor.»
»Enkel!» utbrast jag.
»Ja den kan knappt få någon annan benämning», sade Sherlock Holmes, leende åt min förvånande min. »Beviset på, att jag har rätt, är, att jag utan annan hjälp än några ytterst vanliga slutledningar var i stånd att tre dar efter brottets begående ha brottslingen inom lås och bom.»
»Det är sant», medgav jag. »Jag har redan förut sagt dig, att det ovanliga i en affär, sådan som denna, snarare är en hjälp än ett hinder. När man skall lösa ett av den här sortens problem, är det av största vikt att kunna 'resonera bakåt'. Det är en mycket nyttig talang, och lätt är den att förvärva, men i allmänhet förstå sig folk inte på den saken. I vardagslivets alla förhållanden är det fördelaktigare att kunna 'resonera framåt', och då blir motsatsen försummad. Det finns femtio människor, som kunna resonera syntetiskt, mot en, som är i stånd att resonera analytiskt.»
»Jag måste erkänna», sade jag, »att jag inte riktigt förstår, vad du menar.»
»Det väntade jag ej häller, att du skulle göra. Låt mig se, om jag kan framställa saken begripligare för dig. De flesta människor kunna, om du beskriver en följd av händelser för dem, säga dig, vad resultatet skall bli. De kunna i sitt sinne sammanställa dessa händelser och av dem draga den slutsatsen, att någonting måste hända. Men högst
