mellanstadium mellan det gamla g-ljudet och det nysv. j-ljudet, som ännu intages af några nysv. dial., t. ex. dalmålet.
Hos Columbus visar sig g i stället för nysv. k uti og (och, ock, s. 54, 56), som uppges vara det vanliga uttalet, ehuruväl äfven uttalen ock och å sägas förekomma. Ur allmogemålet anföres (s. 7) agdera för ackordera.
Ett tillsatt g råkas i stoog (s. 21, 43 och fl.), analogibildning efter slog, tog, drog m. fl. pret., samt i bittig (s. 15, 24), analogibildning efter adj. på -ig, som vanligen uttalades utan g (se nedan), hvadan bitti för bittida (se ofvan: D) kunde uppfattas som ett dylikt. Bittig är troligen blott en provincialism, som Col. medfört från Dalarna, der denna form ännu är bruklig.
Det spirantiska g är synnerligen ofta bortfallet: mellan vokaler i taa, draa (s. 49, dessa former förekomma ock hos Arvidi s. 48 och hos Vallenius), plä’ (s. 39), nån (s. 11), nåssånär (s. 11, 51); slutljudande i adj. på -lig, t. ex. fulleli (s. 11), tämli (s. 27), förfärli (s. 28), gemenli (s. 34), wisserli (s. 51), underli (s. 53), ärli (Lagerlööf s. 6) samt i ja (Vallenius). Dessutom saknas g i moron (s. 21, 44 och hos Vallenius; g har först bortfallit i pl. mor[g]nar och sedan analogice i sing.), Bersman (s. 55). — Om g uti -gj- (fsv. ghi) se under j.
H hördes ännu i förbindelsen hw enligt Aurivillii bestämda uttalande s. 6, där det heter, att man snarare uttalade huart än hvart, samt att den som skrefve hwart måste medgifva, det w här hade »peculiarem quandam pronunciationem, a nativa & communiori nonnihil diversam», »velut mixtam ex vocali u & consona we». Altså hade man väl här h + medljudande u, försåvidt icke — hvilket är en rätt antaglig möjlighet — man i stället för h + u, som utan tvifvel var det äldre uttalet, vid denna tid hade fått ett icke sångbart medljudande u (engl. wh, nyisl. hv), hvarur i så fall det nuvarande v-ljudet uppkommit, väl närmast ur ett sångbart medljudande u. En dylik utveckling har försiggått i engelskan och isländskan, där fornspråkets hv gifvit ett icke sångbart u (wh), som i engelskan numera håller på att öfvergå till sångbart (w; se Sweet: History of english sounds s. 75 f.).
Att h däremot var stumt i förbindelsen hj framgår af följande skrifningar: h orätt tillsatt i hiärpe (Tiällmann s. 174) och hiette (Arvidi s. 60), däremot utelemnadt i iuulbeent (Arvidi s. 57). Men utan tvifvel var h i hj stumt redan betydligt tidigare. Licentiaten H. Schück har nämligen gjort mig uppmärksam på, att
