Och icke blott rs hade vid denna tid hunnit blifva sje, utan äfven tjokt l (som, efter hvad nedan skall visa sig, var mycket vanligt på 1600-talet) + s uttalades på samma sätt, en utveckling som vi känna till från en mängd nysv. dialekter. Det fsv. sighil sten (Rydqvist III, 168) skrifves nämligen af Columbus (s. 20) seger-steen, och han betonar contra Stiernhielm, som velat skrifva segel-steen, att man verkligen säger segersteen. Tydligt är att här icke kan vara tal om, att man sagt r + s, utan naturligtvis är rs beteckning för ett sj-ljud, och komma vi sålunda på grund af denna skrifning till samma resultat beträffande uttalet af rs som ofvan med ledning af skeersant.
Hade möjligen k i 1600-talets språk ännu ett tredje ljudvärde utom de båda ofvannämda? Hos Aurivillius heter det s. 90, att k före t (t. ex. i akt, makt) samt i konj. ok och interj. ak »pronunciationem qvasi cum adspiratione qvadam conjunctam olim habuisse videtur». S. 65 däremot säger samme förf. uttryckligen, att i ach, och, mächta o. d. betecknar ch »leniorem sonum cum aspiratione mixtum», och Lagerlööf påstår (s. 97), att ch i macht o. d. uttalas »densius ac velut cum spiritu aliqvo». Å andra sidan står Columbi (s. 54) och Lagerlööfs (s. 7) bestämda uppgift om, att och uttalades åg, å eller åck. Under dylika omständigheter har jag ej kunnat komma till något säkert resultat i fråga om detta »aspirerade» k:s tillvaro. Kanske är det blott ett grammatiskt hjärnspöke, framkalladt af den vanliga skrifningen med ch just i de nämda orden, hvilka alla, utom och — om hvilken skriftforms upphof se Columbus s. 54 —, äro af tysk börd. Eller skulle möjligen ett uttal likt tyskans hafva varit gängse, åtminstone dialektiskt, t. ex. i östersjöprovinsernas svenska?
I fråga om Columbi användning af k är att märka formerna wakenhuus (vapenhus s. 20), Ludwik (s. 36) och instickta (s. 34) jämte stiffta (s. 37). Mellan s och t har det regelbundet bortfallit (såsom i nysv. hvardagstal), t. ex. friss’t, Tyss’t, Dans’t, färss’t m. m. (s. 50), Latinst, Fransyst (s. 5), samt dessutom i Tyssland (s. 5 och fl.), Greeska (grekiska s. 10 och fl.).
L var dels vanligt »tunt» l, dels »tjokt». Detta senare förekom enligt Columbi utförliga redogörelse s. 44 f. dels i stället för rd, dels för l i vissa ställningar, t. ex. bohl bord, hähla härda, håhl hård och hål, ståhl stål, hvilken uppgift fullkomligt stämmer med hvad Aurivillius (s. 99) och Lagerlööf (s. 7 och 123)
