antingen efter andra till samma afljudsklass hörande verb, ss. frysa krypa, drypa, eller efter de en gång befintliga omljudda presensformerna nys, nyper, ty man får ej statuera ljudutvecklingen iu > y, då fsv. niu- regelbundet motsvaras af nysv. nju- såsom i njuta, njure, njugg. Undantag härifrån äro endast skenbara: om nystan se Sv. Landsm. I, 13, s. 48 och 6, not. 3; nys (»få nys om»), isl. njósn är i-stam och hade sålunda i vissa kasus stamformen *nýsn-, som gifvit nysv. nys därigenom, att *nysen uppfattats som bestämd form (jfr uppkomsten af nysv. drott, jätte); nypon jämte njupon torde ursprungligen vara en sydskandinavisk form, eller kanske är y här att förklara på samma sätt som i nystan och isl. nýra.
Hos Col. saknas u uti ti (uti, s. 7 och fl.), tåf l. tå (s. 10, 14 och fl.), hvilka båda former i de nuvarande dialekterna äro vanliga (se Fryksd. Ljudl. § 96); dessutom i oknug (okunnig, s. 12, 29).
V betecknar i förbindelsen hw troligen medljudande u (se ofvan under H). Bortfallet är v i några ord, som ofta förekomma obetonade, nämligen blij (s. 3 och fl.), å, tå (s. 4, 14), haa’ (s. 49 och fl.), ge (s. 7 och fl.), hvilka båda sistnämda former enligt Vallenius voro allmänt gängse; dessutom i siäls-wållig (s. 55).
Y uppträder afvikande från bruket i nysvenskan uti: lysternas (lusternas, s. 61; ordet är ursprungligen u-stam såsom det got. lustus och hade sålunda i-omljud i vissa kasus, från hvilka utgår formen lyst i danskan och stundom i svenskan) och stytta (stötta, s. 68). Jämte klippa (Aurivillius s. 54) förekommer klyppa (Arvidi s. 85), i hvilken (dialektiska) form y beror på i’ets ställning emellan två labialiserande konsonanter (jfr mitt Färömål § 95). Infinitiven klyppa har sedan i yngre tid föranledt verbets böjning efter 5:te afljudsklassen, såsom då man hos C. J. L. Almqvist finner pret. klöpp (samme man böjer också trycka—tröck och rycka—röck).
Å i stället för a hittas uti å l. åv (af, s. 4, 10) samt uti å (s. 7), i fall denna form verkligen är, såsom allmänt plägar antagas, samma ord som att och icke i stället = och (jfr J. Storm: Englische Philologie, s. 218), med hvilket ord åtminstone språkkänslan numera identifierar densamma, såsom framgår bland annat af obildade personers stafning: »försöka och göra» för »att göra» o. d. Om pret. språng, sång, stång se nedan.
