Hwar idelig, hwar ilige mann, hwar idlige tijma, däd är iligi-silfwer.
Bar, blott, bara silfwer, bara gullet, bara wijn merum.
En wäderhwirfwel, swänger sig i kring i en ring. Somlige säija wäderhwerfwil för hwirfwel.
En Iling ilar öfwer mäd hast.
En Irring förwirrar, hwad han fattar i.
Kåra, »när kåran kommer åt’n kan ingen hålla’n tilbaka». Raptus, impetus animi. Elljest kallas kåror de små vågor som gå, när wädret först taar på at wädra. Ok så et lijtet wäder en wäder-kåra.
Ståtli är wäl af ståt, som kostli af kosta, träfli af förträfli, däd som öfwerträfar däd andra.
Folk-ilsken.
Fäijn, fägen.
Afl brukar boo’n för art; »däd är int’ afl ti den Goss’n» indoles. Afl brukas elljest för af-föda.
Afla är skaffa sig.
»Alt aflas wil mäd stoort beswär.
ok när täd äntligt aflat är,
hwad har man fritt för tyfwehand,
för wattu-flod ok Eldebrand?»
Elljes afla barn, concipere.
Doon för redskap, hwar mäd man ska göra, af doen, gedaen.
Dann-mann.
Löper på’n. »Jag har gedt’n så mycki som dä löper på’n; dä löper inte meer på’n» är dä kommer inte honom meer til.
Yra. Däd yrer, uhrwäder, orage. Root’n är Ur, däraf orior, oritur procella, tempestas orta est; sij, rooten är ur swenskan, Ur-sprung.
Wäga, Viam sternere. När om wintern är diup snö, däd är inte wägat, men bahna wägen är Germanismus. Opwäga, där som är igen-yyrt.
Wimla i kring, frequentat. af wefwa, däraf wefla.
En wefwa, Uno circuitu. En gång, una itione, ett skåf. Ett skifte, una vice. Ett braak, en resa. Eens.
At wåre förfäder ha warit gode Physici ok ha wiss’t, at liudet int’ annat är än fractio aeris, synes af däd ordelaget, »han har inte klyfwit däd oohlet först». »Klyfwa ord», för tala, findere verba; i täd man klyfwer wädret, klyfwer man ok ordet.
