Evander, en konungsson i Arcadien, flycktig från sitt Fädernesland för sitt dråp skull, war den förste, som förde Bokstäfren til bemäldte Italien, åtföljd mäd sin Moder Carmenta. Om honom säger Livius så: Evander venerabilis vir miraculo literarum, rei novæ inter rudes artium homines. Liv. 1: 1. Ok en ann: Primus itaqve omnium Evander Italicos homines legere et scribere domit, literis, qvas ipse partim antea didicerat.
Ehuruwäl man inte weet, hur långt däd war emellan Evander ok Romulus, efter som i så urgamle Tijder inte wist åhr-tal kan skönjas, dock kan man lättligen aftaga, at däd har warit tämelig lång tijd, efter som däd war inte meer än 60 åhr imellan Evanders ok Æneæ dijtkomst ok imellan Æneas ok Romulus räknas af Livius femton ätter eller leeder, så at Romulus är däd sextonde barnet ifrån Æneas. Om wij gee tiugu fem åhr til hwardera, så blijr från Æneas til Romulus just fyr-hundrade Åhr; från Romulus til Augustus wore siuhundra Åhr, som Florus skrifwer främst i sin Historia: Populus Romanus a rege Romulo in Cæsarem Augustum Septingentos per annos tantum operum pace belloq. gessit, ut si quis magnitudinem imperii cum annis conferat, ætatem ultra putet. Nu fyrahundra ok siuhundra göre Ellfwahundra Åhr, som studierne hade warit i Italien för Augusti tid.
I så månge åhrs förbij-strykande är lijkt, at den wettskapen ok öfningen sig alt mehr ok mehr utwidgat, männ aldramäst då, när de romare utwidgade sine gräntser först i Italien (som af de Wolsker utan twifwel af oss blijr kallat Welskland) utan jemwel omförde sine segerrijke wappen öfwer en stor deel af Africa, där Carthago låg, den de tree gångor hade något göra mäd, för’n däd gaf swijga, så ok öfwer Asien, ty strax efter Carthago intogo de Corinthus i Grekeland ok efter Corinth Numantien i Hispanien ok någo tilförende Sicilien ok Macedonien. Sedan wunne de konung Iugurtha i Africa, slogo de Cimbrer, konung Mithridates i Pontus, de Parther, de Galler eller forne Fransoser, wore i färd med Tyskarne. Ok som de romare endest ok allenast af Gloria anqwickades, underleete de aldrig at skrifwa opp, sig ok de sijne til owärderlig ähra, hwad de ährewärdigt hade bedrijfwit. Hwaraf skedde, at deras språk icke mindre än deras dater blef utspridt, så at däd ann i dag dem sielfwe öfwerlefwer. Ok som de så wäl sine ord hafwa hoopfogat ok förnuftigt sakerne eftersinnat, hafwe de så wäl i booklige konster som i regementshåll ok Lands-städjande lemnat alle nationer ett mönster, hwilket de häller kunne hoppas at efterfölja än jäm-likna.
