Så Kung, Kungen; Droning, Droningen; Slott, Slottet
Så komme wij än i flere stycken öfwerens mäd Hebreerne, ty rätt som deras pronomina äre inte annat än affixa ok suffixa, så bruka ok Swenskerne sijne, dock icke altijd, ty wij säije: såg du inte huset-ditt, kär'ngami; där kommer'n mä kullasi; faar-din, moor-din, syster-din, gran'n-din; iag såg inte Faar-min; han känner int' igen son-sin; ok: sij din Faar, din moor, din broor, ditt Huus; Faar hans ok hans Faar. Tysken säijer: Er und sein Vater, Er mit seinem Vater, Han ok hans Faar, Han mäd sin Faar; Borgmästar'n mäd sin son gick på ängen, Der Bürger-meister mit seinem Sohn. Somlige wile taa efter Tyskan ok säija sin för hans, men står illa. »Tullnär'n ok sin Hustru» är Tyss't, men «Tullnär'n ok hans Hustru», eller »Tullnär'n mä sin Hustru» är Swenst. »Däd är hans huus», »han är i sitt Huus»; Denne åtskilnan är ond at lära för en främmande.
Rätt som articulus i namnen, så hänger Pronomen efter i verbis. Derföre må däd snarare kallas Postnomen än Pronomen, åtminstone på Swenska Efternamn eller, som wij pronunciere, ätternamn. Jag wille heller kallat Personling.
Är i Mascul. n: »såg du'n» för »såg du honom?»
I Fœmin. a, na, ne: »såg du'ne, såg du'na, såg dn'a?»
I Neutro t: »såg du't eller sågstu't, sågstuet?»
Som dä första är af han eller ihn, så är däd andre tåf henne, henna ok dä' tredje t'åf thet. Så: »iag har sidt'n, sidt'a, sidt'et» vidi illum, illam, illud.
Sin brukas ok i Plurali så wäl som deras. »De ha sidt sitt feel, de ha sidt sine feel» ok »de ha sidt deras feel». Tysken säger: »Sie haben ihre fehler gesehen». men inte: »Sie haben seine fehler gesehen» som wij, ty hoos Tysken är sein allenast om en person.» Er hat seine fehler gesehen», men »sie ihre». Samtåcke i fœm. hoos Tysken : »Sie hat ihre fehler gesehen», men på Swenska: »hon har sidt sitt feel», ok icke »deras».
Sig brukas til alle kiön ok nummer, så i Plur. som Sing. »De gofwo sig inte tijd; han, hon, täd gaf sig inte så snart» etc. Så sich hoos Tysken.
Om Apostroph ok Elision eller Utlyckelsen.
Efter som wisserli pröfwas nyttigt at förena skriften ok talet, om icke full-komligen dock nåssånär, sijr iag inte, hwi en apostroph,
