just så som dän är, undantagande när roten inte meer än lijte lijte sticker af, då kan du wäl skrifwa, tåcksom Bergs-man.
Däd sitter någon doom i fijne öhron, som man inte kan säija hwari han består. Han behagar ett särdeles klang, ett annat behagar han inte. Rätt som alle känsler eller sinne bättre känna ok besinna än man kan utsäijat, så går täd ok här. Målet hinner inte opp mot Tingen i all måtta ok är för grooft til at ut-tolka alle sinnernes ok Förnuftets subtiligheter. När nu ett gott hufwud har länge öfwat sig i omgänge, discurser ok studier, har täd någon rätt at tilwälla sig någon röst, stämma eller suffragium häri; hvilket däd så myckit bättre kan göra, som däd med flere der om sig berådfrågar, då mångt glimmande ... frambrister, som utur twå hårda kroppar Eldgnistran mäd sin klarhet i mörkret.
När nu sådane op-plögde ok brukade Hufwun hafwe sammanwarit ok skärskodat saken ok fattat där i ett sluut, skal täd icke så lätteligen anfäcktas ok omkastas. Min enfaldige mening har iag så welat yppat, at Tale-wanan för alting må tagas i ackt ok den utdragas af den bäst-klingande af alle Dialecter.
Så tycker mig, at Swenskerne må umbära deras myckle a. »Hur kunna wij wetta, at en amma har bättre Blood än Moora?» skrijf: »hur kunne wij weta, om amman är af bätter blood än Modren?» eller Mooren?» Så ok Götharne somlige deras a, som i plurali: Hästara, pijgera; skrijf: Hästarne, drängiarne, säg: drängiane, Hästane. Swenskarne fly deras ä: »iag tror ä inte», »iag har sidt-ä, wetta-ä, glömdt-ä». Skrijf, som Götharne säija: sidt-'et, weta't, glömdt-et, haft-et, iag tror'et inte, iag twiflar om'et.
I däd öfrige kan hwar ok en wäl läsa efter sitt Lands taal-maneer, så framt han icke wil wänja sig til däd bästa, som är eller bör wara i Trycket.
Men ded frågas, om iag ska skrifwa vigör, mankera eller vigeur, manquera; samme besked som med Fransoserne ok Latinerne.
Ord-summel eller märkelser.
Gagna vinna. »Den som gör nå' gagn, gagnar sig folkets ynnest». »En good General gagnar sig soldaternas hyllest».
