Ju länger wij äre från de gamle, ju oricktigare skrifwom wij. Wij draa i hoop: »wi haa, ni haa.»
[I] Athén renast Greeska; Rom Latin; i Toscanis eller Florentz bästa Wellska; i Meisen Tyska; i Castilien Spanska; i Orleans, Blois ok ded fägre folket i Paris Fransyska; i Stockholm, Östgötland, Sörmanland Swenska.
Af börd ok dygd hög-ädel.
Promovera. »I ded som min nytta kan promoveras», är så gott som befrämjar, befordrar.
Förfädernes efterfölljare eller öfwerwinnare.
Efterkommandernes exempel.
De främmandes förundran.
Månge Läsare, månge Lastare. Månge skrifwa myckit, som doger lite. Doger nu mitt lijtet, skal ded ok wara kort (en lijten book, lijtet ondt; de fleste wille skrifwa store ok icke gode Böcker, heele snerta blader ok lijte gott i), at det icke be-lees af de olärde.
»Der han sielf icke är man före»; »som brynet gör järnet hwasst, sielft sliött.»
»Man är gärna wijsare sen än förr».
Mine lijke-männ, Öfwer-männ. Ded förrige blijr gammalt ok aflagdt.
»De lärdes modersmål», Latin, eller språk, tolk. Hwart språk något sig förbehållit, om de wille ok wiste at brukat. Wij förackte oss sielfwe ok derför föracktas. Wij hålle för en skam at förse oss med en bokstaf i främmande språk ok förse oss med hele orden i wårt eget. Wij arbete alle på fädernesjorden, men få på språket.
Plato råder at icke bekymra sig så om orden, som om tingsterne sielfwe, som betydes med orden. I ordens utsägnings snarhet ok deras förstånds klarhet bör wårt språk berömmas.
Diminutiva felas oss.
Om man icke i Booken må sättja til Läsaren ni, ehr, ok äfwen i taal, ok icke du, dig? Eij heller »min Herre», besynli til ens gelijke; däd ene för grooft, däd andre för miukt. »Ni ä inte dristig, ni går, sijr ni?»
Fyllis eller Phyllis. De ord, som ha wunni borgerskap hos oss, må wara wår rätt undergifne.
