Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/104

Den här sidan har korrekturlästs

100

kämpat mot trettio riddare, samt även på grund av hans äventyr med sir Gawaine och sir Marhaus, som Sandy regalerat mig med. Men Morgan själv var här den förnämsta attraktionen, den mest framträdande personligheten. Hon var den bestämmande i huset, det var klart och tydligt. Hon uppmanade oss att taga plats och så började hon att på det mest intagande och förbindliga sätt göra mig frågor. Bevars väl, när hon talade lät det som om en fågel kvittrat eller någon blåst på flöjt. Jag blev fullt övertygad om att denna kvinna varit föremål för osanningar och förtal. Hon kvittrade och drillade och bäst det var kom en vacker ung page, klädd i regnbågens alla färger och rörlig och lätt som en böljande våg, böjde knä för henne och bjöd henne någonting på en presentertallrik av guld. Vid knäfallet måtte han emellertid ha förlorat balansen, ty han föll framåt och vidrörde helt lätt hennes knä. Hon stack en dolk i honom, som om det varit helt naturligt — lika ogenerat som om en annan harpunerat en råtta.

Stackars gosse! Han damp i golvet, vred sina silkesben i krampaktig vånda och dog. Den gamle kungen som ej kunde dölja sitt medlidande, lät höra ett ofrivilligt »å—h», men den blick han fick kom honom att ej vidare draga ut på det. Sir Uwaine begav sig på ett tecken av sin mor till antichambern och ropade in några tjänare, under det att madame fortsatte sitt kvittrande småprat.

Jag såg att hon förstod att sköta sitt hus, ty under det att hon talade höll hon ögat på tjänarna för att se efter, att de inte buro sig dumt åt då de lyfte upp den döde och då de buro ut honom. Då de sedan kommo in med spritt rena handdukar, skickade hon ut dem efter andra och då de torkat golvet och tänkte gå, pekade hon på en liten röd fläck av en droppes storlek, som deras mindre klarsynta ögon förbisett. Jag insåg nu, att La Cote Male Taile icke träffat frun i huset. Indirekt bevisning verkar nämligen ofta mera övertygande än många ord.

Morgan le Fay lät fortfarande höra sin flöjtlika stämma. En i sanning märkvärdig kvinna. Och vilken blick hon hade! Då den förebrående riktades på dessa tjänare,