102
SJUTTONDE KAPITLET.
En kunglig bankett.
Madame, som såg mig så fredlig och försonlig, trodde säkert att jag låtit bedraga mig av hennes förklaring, ty hennes fruktan försvann och inom kort bråkade hon inte måttligt för att förmå mig att ge prov på min förmåga och döda någon, så att jag började finna det ganska besvärligt. Till min glädje avbröts hon dock snart av kallelsen till bön. Det erkännandet måste jag giva adeln och de högst stående, att hur tyranniska, mordlystna, rovgiriga och moraliskt fördärvade de voro, voro de djupt och entusiastiskt religiösa. Ingenting kunde komma dem att försumma det regelbundna och trogna fullgörandet av de gudaktighetsövningar kyrkan ålagt dem. Mer än en gång har jag sett en adelsman, som övermannat en fiende, göra ett uppehåll för att bedja innan han skurit halsen av honom; mer än en gång har jag sett en adelsman, sedan han legat i försåt för och avlivat en fiende, draga sig tillbaka till närmaste helgonaltare vid vägen för att ödmjukt tacka och lova, innan han ens givit sig tid att plundra liket. Någonting vackrare och mera rörande förekom icke ens i det storslagna helgonet Benvenuto Cellinis liv, tio århundraden längre fram i tiden. Britanniens hela adel bevistade med sina familjer dagligen morgon- och aftongudstjänsterna i sina enskilda kapell och till och med de allra värsta höllo dessutom andaktsstunder i familjen fem till sex gånger om dagen. Och detta var helt och hållet kyrkans förtjänst. Ehuru jag ej var vän av den katolska kyrkan, måste jag erkänna detta. Och mot min vilja kom jag ofta på mig med att säga: »Vad vore väl detta land utan kyrkan?»
Efter bönen intogo vi middag i en stor bankettsal, som upplystes av hundratals talglågor och allt var så präktigt och överflödigt och primitivt storståtligt, som det anstod värdfolkets kungliga ställning. Längst fram i salen på en estrad var det dukat för kungen, drottningen och deras son, prins Uwaine. Där nedanför på golvet stod
