skam, vilken grym åtgärd! Vad var att göra? Sandy gav mig en blick; jag förstod att hon åter fått en ingivelse. Jag sade:
»Gör vad ni behagar.»
I blinken var hon uppe och stod framför drottningen. Hon pekade på mig och sade:
»Madame, han säger, att detta icke får ske. Återkalla befallningen eller han spränger slottet i luften och det kommer att försvinna som en drömbild!»
Det var rasande förargligt! Tänk att förbinda mig till någonting sådant! Tänk. om drottningen —
Men nu upphörde min förvirring och rädslan gick över, ty drottningen stod som tillintetgjord, gav med sig genast, återtog befallningen och sjönk ned i sin stol När hon kommit dit var hon nykter och det hade också många av de andra blivit. Hela sällskapet reste sig upp, gav all etikett på båten och rusade på dörren som den värsta pöbelhop. De slogo omkull stolar, krossade fat och tallrikar, stretade, sletos och knuffades — ansträngde sig till det yttersta att komma ut, befarande att jag skulle ändra mig cch spränga slottet, så att det försvann i den omätliga rymden. Det kan inte nekas, att de voro alldeles ovanligt vidskepliga. Man måste fasthålla det för att rätt förstå deras beteende.
Den stackars drottningen var så skrämd och förödmjukad att hon inte ens vågade hänga kompositören utan att först fråga mig till råds. Jag tyckte det var synd om henne och det skulle vem som helst ha tyckt, för hon led verkligen. Jag var benägen att gå henne till mötes så mycket jag kunde och ville icke driva min stränghet till det yttersta. Jag övertänkte följaktligen saken och resultatet var att hon skulle kalla tillsammans hela musikkåren och låta den än en gång spela »I den gångna ljuva tiden» för oss, vilket även skedde. Jag insåg då att hon hade rätt och gav henne tillåtelse att hänga hela kåren. Denna lilla eftergift verkade fördelaktigt på drottningen. En statsman vinner föga på att vid alla möjliga tillfällen utöva en järnhård myndighet. Det sårar nämligen hans underordnades stolthet och verkar dymedelst till undergrävande av hans makt.
