106
En liten eftergift då och då, där den inte skadar, är helt visst en bättre politik.
Sedan nu drottningen åter blivit lugn och tämligen väl till mods, började ruset göra sig gällande igen och förde henne litet längre än skäligt var. Jag menar, att det satte hennes lilla silverklingande tunga i gång. Bevara mig väl, så hon kunde prata. Det anstod icke mig att påpeka, att det var tämligen sent och att jag var trött och ganska sömnig. Jag önskade att jag gått och lagt mig, när jag var i tillfälle att göra det. Nu måste jag härda ut — det var enda möjligheten. Hon fortfor alltjämt att jollra och kvittra i det sovande slottets för övrigt djupa och spöklika tystnad, tills slutligen från dess djupaste djup nådde oss ett avlägset ljud, som av ett dämpat skrik — så fyllt av ångest, att det kröp i kroppen på mig. Drottningen avbröt sig och hennes ögon lyste av förtjusning. Hon satte sitt graciösa huvud litet på sned likt en lyssnande fågel. Åter trängde det där ljudet upp genom tystnaden.
»Vad är det?» frågade jag.
»En i sanning hårdnackad själ, som härdar ut länge — nu har det räckt i flera timmar.»
»Vad härdar han ut med?»
»Pinbänken. Kom, så skall ni få se på något roligt. Om han inte nu yppar sin hemlighet, skall ni se honom slitas i stycken.»
Hur silkeslen och smidig var icke denna häxa; och så trygg och lugn då det slet i senorna på mig av medkänsla med den arme mannens lidande. Företrädda av fackelbärande vakter, klädda i brynja, vandrade vi genom de ekande korridorerna och utför hala, drypande stentrappor, där det luktade mögel och där svart mörker rått sedan århundraden — en kall, ruskig färd, vars längd ingalunda förkortades av trollpackans prat, som rörde sig kring den torterade och dennes brott. Han hade blivit beskylld av en anonym angivare för att ha dödat en hjort på de kungliga jaktmarkerna.
»Anonyma anklagelser böra ej vinna gehör, ers höghet», sade jag. »Det vore riktigare att konfrontera den anklagade med angivaren.»
