Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/112

Den här sidan har korrekturlästs

108

som jag aldrig glömmer. Jag önskar jag kunde glömma den. En ung jätte om sina trettio år låg på rygg utsträckt i ramen med hand- och fotleder bundna vid rep som i båda ändarna löpte över taljor. Han var alldeles färglös, dragen voro förvridna och stela och svettpärlorna droppade från hans panna. En präst stod böjd över honom på vardera sidan; bödeln var tillstädes; krigsmän höllo vakt; rykande facklor stodo i sina hylsor utefter väggarna; i en vrå satt en stackars ung varelse med ansiktet vanställt av ångest oth ett halvvilt, skyggt uttryck i ögonen. I hennes knä låg ett litet sovande barn. Just då vi stego över tröskeln, vred bödeln helt obetydligt på maskinen, vilket framtvingade ett anskri både från fången och kvinnan; men jag röt till och bödeln släppte efter utan att först underrätta sig om vem som talat. Jag kunde inte låta dessa ohyggligheter fortgå — det hade tagit livet av mig att se på. Jag bad drottningen, att hon skulle låta mig utrymma cellen och enskilt tala med fången och då hon ämnade opponera sig, sänkte jag rösten och sade, att jag inte ville ställa till med en scen i tjänarnas närvaro, men jag måste ha min vilja fram, ty jag var kung Arturs representant och talade i hans namn. Jag bad henne personligen gå i god för mig och sedan lämna mig. Det var inte roligt för henne, men hon sväljde pillret och gick till och med längre än det varit min mening att begära. Jag begärde bara stödet av hennes myndighet, men hon sade:

»I skolen i allt rätta eder efter denne herres befallningar. Det är Basen.»

Det ordet hade en märkvärdig trollkraft; det syntes på dessa uslingars åthävor. Drottningens livvakt ställde upp sig och hon och den, företrädda av fackelbärarna, marscherade i väg och väckte med sina taktfasta steg de källarlika gångarnas ekon. Jag lät fången lyftas från sträckbänken och läggas på sin säng, kompresser lades på hans sår och han fick vin att dricka. Den unga kvinnan smög sig närmare och såg på, ivrigt, kärleksfullt men bävande — som om hon fruktat att bli avvisad. Hon försökte att helt obemärkt röra vid fångens