tortera er till döds, men utan överbevisning och bekännelse kunde de icke beröva er hustru och den lille vad dem tillhörer. Ni försvarade dem som en man; och ni — trogna hustru och sanna kvinna — ni hade velat köpa honom fri från tortyren till priset av att ni själv långsamt fått svälta och dö — man känner sig riktigt förödmjukad när man besinnar vad ert kön är mäktigt i avseende på självuppoffring. Jag skall skriva in er båda två i min koloni. Där komma ni att trivas; det är ett faktori där jag ämnar förvandla famlande och trevande automater till människor.»
ADERTONDE KAPITLET.
I drottningens fängelsehålor.
Jag drog försorg om alltsammans och lät skicka mannen till sitt hem. Jag hade stor lust att lägga bödeln på sträckbänken, inte för att han var en ordentlig tjänsteman som gjorde sig möda och gjorde andra möda — ty inte var det något klandervärt i att han utförde sina åligganden väl — utan för att han onödigtvis örfilat upp och plågat den där unga kvinnan. Prästerna talade om det för mig och voro särdeles angelägna att få honom straffad. Allt emellanåt kom åtskilligt av den sorten i dagen — jag menar episoder som vittnade om att inte alla präster voro bedrägliga och själviska utan att många, ja, större delen av dem som arbetade bland det lägre folket voro redbara och rättsinniga samt angelägna att lindra mänsklighetens lidanden och bekymmer. Detta var nu en sak som inte kunde hjälpas, därför förargade jag mig sällan över det och aldrig många minuter i stöten. Det har aldrig varit min vana att bråka mycket om saker som inte kunna hjälpas. Men inte tyckte jag om det, ty det var just sådant som försonade folket med statskyrkan. Vi måste ha religion — det faller av sig själv — men jag anser att det vore bäst om religionen vore delad i en massa
