Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/12

Den här sidan har korrekturlästs

8

sov ännu. Och sir Lancelot tog sir Kays rustning och hans sköld och beväpnade sig och så gick han till stallet och tog hans häst, sade farväl till sin värdinna och red från stället. Kort därefter steg sir Kay upp, saknade sir Lancelot och upptäckte, att denne tagit hans rustning och hans häst. Sannerligen kommer han inte att vålla sorg hos någon vid kung Arturs hov. Ty i den tron att det är jag komma riddarna att angripa honom, och på grund av att jag bär hans rustning och sköld rider jag trygg. Kort därefter tog sir Kay avsked och tackade sin värdinna.

Då jag lade ifrån mig boken, hördes en knackning på dörren och främlingen steg in. Jag gav honom en pipa och en stol och bad honom vara välkommen. Jag beredde honom också trevnad medelst en varm skotsk visky — gav honom ännu en. Och en till — allt i hopp att få höra hans historia. Efter fjärde försöket började han utan vidare påstöt helt enkelt och naturligt:


Främlingens historia.

Jag är amerikan. Jag är född och uppfostrad i Hartford i staten Connecticut — strax på andra sidan floden, ute på landet. Jag är således en yankee av äkta skrot och korn och — praktisk; jaha, och antagligen renons på känsla eller med andra ord poesi. Min far var smed, min farbror hästdoktor och i början var jag båda delarna. Men så for jag över till det stora vapenfaktoriet och lärde mitt egentliga yrke, lärde så mycket där var att lära, lärde att göra gevär, revolvrar, kanoner, ångpannor, maskiner — allt slags arbetsbesparande maskineri. Jag kunde tillverka allt vad en människa behövde — allt i världen, man må kalla det vad man vill. Och om det inte fanns något raskt, nytt sätt att tillverka något, så kunde jag uppfinna ett sådant och det gick lika lätt som att rulla en stock. Jag blev överuppsyningsman med ett par tusen man under mig.

En sådan person är ofta utsatt för stridigheter, det är klart som dagen. Har man ett par tusen råa karlar under sig, så saknas icke nöjen av det slaget. Nog fick jag mitt lystmäte. Till sist träffade jag på en som var lika god som jag och det var då jag fick min dosis.