hade arvtagarna ansett dem värdelösa och ej hyst något intresse för dem. Jag sade till drottningen:
»Varför i all världen frigav ni dem inte då?»
Hon kände sig »ställd». Hon visste inte varför hon inte gjort det, hon hade aldrig kommit att tänka på det. Jag fick emellertid klart för mig, att så som hon var uppfostrad, syntes henne de där genom arv övertagna fångarna likställda med annan egendom, och ärvd egendom kastar man inte bort, även om man inte sätter något värde på den.
Av omtanke för fångarna, som på så länge icke sett ljuset, förband jag deras ögon innan jag i procession förde upp dem i fria luften och ut i eftermiddagens bländande solsken. De voro i sanning en syn att skåda, dessa mänskliga flädermöss. Benrangel, fågelskrämmor, spöken och troll en och varenda en: de legitima barnen till kungadömet av Guds nåde och statskyrkan. Jag mumlade helt sakta:
»Ack, om jag kunde fotografera dem!»
Ni har väl sett personer som aldrig vilja medge att de icke förstå betydelsen av ett nytt konstigt ord? Ju okunnigare de äro, ju angelägnare äro de att ge till känna, att ert tal icke överstigit deras fattningsgåva. Drottningen var just precis en av den sorten och gjorde sig till följd därav skyldig till den ena blundern efter den andra. Hon tvekade ett ögonblick, men så klarnade hon upp och sade, att hon skulle göra det i mitt ställe.
Hon? tänkte jag. Vad kan väl hon veta om fotografering? Men jag hann inte tänka mycket. Då jag såg mig om, närmade hon sig processionen med en yxa!
Ja, nog var Morgan le Fay en underlig en. Många kvinnor har jag sett i min dar, men hon överträffade dem alla. Och hur skarpt karakteriserades hon icke av denna episod. Hon hade inte det ringaste begrepp om hur man fotograferar en procession, men då hon inte visste det, var det likt henne att försöka göra det med en yxa.
