Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/126

Den här sidan har korrekturlästs

122


NITTONDE KAPITLET.
Vandrande ridderskap som yrke.

Sandy och jag voro dagen därefter åter på väg, friska och morgontidiga. Det var härligt att åter få öppna lungorna och andas in hela tunntal av Guds obesmittade, daggstänkta, furudoftande luft, efter att i två hela dagar ha varit nära att kvävas till kropp och själ i det avskyvärda gamla vråknästets moraliskt och fysiskt stinkande atmosfär. Nu talar jag bara för min egen räkning. Sandy hade det nog ganska angenämt och behagligt, ty hon hade i hela sitt liv rört sig i den förnäma världen.

Stackars flicka, hennes käkar hade ju tvungits till en motbjudande vila och jag väntade att få uppbära följderna. Så skedde ock, men hon hade kraftigt stått mig bi på slottet och stärkt och understött mig med sina kolossala galenskaper, som lämpade sig bättre för tillfället än visdomsord av dubbel storlek. Jag ansåg därför att hon, om hon ville, gärna kunde få mala på sin kvarn en stund och blev inte det minsta förargad då hon började:

»Och nu vända vi oss till sir Marhaus, som med den trettioåriga ungmön red söderut —»

»Ämnar ni försöka att ännu ett stycke väg följa kopojkarna i spåren, Sandy?»

»Det är min mening, vackra herre.»

»Gå på, då! Den här gången skall jag försöka att inte avbryta er. Börja en gång till. Sätt av med fart och lossa alla reven. Jag stoppar min pipa och hör uppmärksamt på.»

»Och nu vända vi oss till sir Marhaus, som med den trettioåriga ungmön red söderut. Och så kommo de till en tät skog och lyckligtvis var det mörkt och de redo fram på en hemlighetsfull väg och till sist kommo de till ett slott, där hertigen av Södra Kärren bodde och där begärde de husrum, Och på morgonen sände hertigen bud till sir Marhaus och bad honom göra sig i ordning. Och sir Marhaus steg upp och beväpnade sig och en mässa sjöngs för honom och han bröt sin fasta