Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/13

Den här sidan har korrekturlästs
9

Missförståndet demonstrerades medelst bräckjärn med en man som vi plägade kalla Herkules. Han gav mig ett dunderslag på ena sidan huvudet, som kom allting att braka och tycktes spränga vart fnyk i min skalle, så att allt kom huller om buller. Och då slocknade hela världen och blev svart och jag kände ingenting mer och visste ingenting alls — åtminstone på en stund.

Då jag åter kom till sans, satt jag i gräset under en ek och hade framför mig ett storartat, härligt landskap, som jag nästan ensam disponerade. Dock ej alldeles ensam, ty där satt en man till häst och blickade ned på mig — en individ som såg ut som klippt ur en tavelbok. Han var från topp till tå iklädd gammaldags järnrustning och på huvudet bar han en hjälm, som hade formen av en uppslitsad spikkagge. Han var försedd med en sköld, ett svärd och ett ofantligt spjut och även hans häst bar rustning. Ett horn av stål sköt fram från djurets panna och ett prunkande rött och grönt silkesschabrak hängde ned kring det som en sängfilt, nästan ända till marken.

»Ädle herre, skulle ni vilja?» frågade mannen.

»Skulle jag vilja vad?»

»Vilja pröva en dust för ert land, ert hjärtas dam eller —»

»Vad pratar ni för dumheter?» sade jag. »Vänd åter till er cirkus, annars anmäler jag er.»

Men vad gör väl mannen då? Jo, han drar sig ett par hundra alnar tillbaka och så kommer han sättandes mot mig i vildaste fart med sin spikkagge nedböjd nästan till hästens hals och sitt långa spjut sträckt framför sig. Jag såg att han menade allvar, så att jag var uppe i trädet innan han hann fram.

Han höll före att jag var hans egendom, gjord till fånge medelst hans spjut. Åtskilligt talade för detta antagande, så jag tyckte det var bäst att hålla med honom. Vi träffade ett avtal, som gick ut på att jag skulle följa med honom och att han inte skulle göra mig något ont. Jag kom med och vi begåvo oss i väg — jag till fots bredvid hans häst. Vi marscherade helt lugnt framåt genom kjusor och över bäckar, som jag inte