Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/131

Den här sidan har korrekturlästs
127

förut blivit frigivna ur sina fängelsehålor. Stackars gubbar, det var minst tjugu år sedan någon av dem varit försedd med den minsta kvarleva av en tand.

»Må hin ta honom, och nog skall jag blanksvärta honom om jag kommer åt, och det så det både känns och syns; ty han må nu heta Ossaise eller vad annat som helst, så kan den som gjort mig en sådan otjänst inte vänta att få stanna i livet. Finner jag honom, så skall han dö, därpå har jag i dag svurit en dyr ed.»

Och med dessa ord och många andra tog han sin lans och red bort. Mitt på eftermiddagen råkade också vi på en av dessa samma patriarker i utkanten av en eländig by. Han solade sig i den kärlek som ägnades honom av släktingar och vänner, vilka han icke sett på femtio år. Han smektes även av avkomlingar i rätt nedstigande led, som han aldrig sett förr. För honom voro de främlingar, hans minne var borta, hans förstånd förstört. Det föreföll alldeles otroligt att en människa kunnat härda ut ett halvt sekel, instängd i ett riktigt råtthål, men detta kunde nu intygas av hans gamla hustru och några gamla kamrater. De mindes honom sådan han var i sin tidiga mannaålders friskhet och kraft, då han kysste sitt barn, lämnade det i dess moders händer och försvann i den långa glömskan. Folket på slottet kunde endast på en höft gissa sig till hur länge denne man suttit fängslad för sitt icke antecknade och helt förgätna brott. Men hans gamla hustru visste det, hon, och det gjorde också hennes gamla dotter, som stod där bland de gifta syskonen och försökte att för sig förverkliga en far som livet igenom för henne varit ett blott namn, en tanke, en formlös bild, men nu helt plötsligt iklätt sig kött och blod och uppenbarat sig.

Det var en ganska kuriös situation, men det är inte på den grunden jag givit den plats här utan till följd av något som syntes mig ändå kuriösare. Vad jag menar är, att denna förfärliga sak icke hos det förtrampade folket framkallade något utbrott av raseri mot deras förtryckare. Grymhet och förolämpningar hade så länge utgjort deras arvslott att ingenting annat än godhet hade kunnat överraska dem. Ja, här förelåg ett sällsamt av-