132
Naturligtvis hystes hela driften inne i huset och aldrig i mitt liv har jag sett någonting dylikt. Aldrig har jag hört någonting dylikt, aldrig luktat på någonting dylikt. Det var som ett uppror i en gasometer.
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Pilgrimerna.
Då jag äntligen kom i säng, var jag obeskrivligt trött. Det var härligt och ljuvligt att sträcka ut sig, att låta de så länge spända musklerna slakna, men det var också allt. Sömn kunde för tillfället icke komma i fråga. Den gnyende, gnällande, gnoende adeln ställde till ett så förskräckligt oväsen i hallar och korridorer att det höll mig spritt vaken. Och som jag var vaken, hade mina tankar naturligtvis mycket att syssla med. Mest upptogos de av Sandys förunderliga villfarelse. I det stora hela var hon ju så klok som någon detta konungarike hade att uppvisa, men från min synpunkt sett betedde hon sig ju som en galen kvinna. Jo, jag vill lova att mycket beror på träning, inflytande och uppfostran! De kunna förmå en människa att tro vad som helst. Jag fick lov att tänka mig in i Sandys förhållanden för att få klart för mig, att hon inte var vansinnig. Ja, och hon i mina för att ådagalägga hur lätt det är att förefalla tokig för den som icke blivit undervisad på samma sätt som en själv. Om jag hade sagt Sandy, att jag sett en vagn, som ej stått under någon trollmakts inflytande, rulla i väg med femtio mils hastighet i timmen, att jag sett en man, som ingalunda var trollkarl, stiga i en korg och sväva upp bland molnen tills han kom utom synhåll, att jag utan hjälp av någon svartkonst lyssnat till vad som sagts av en person på några hundra mils avstånd från mig, skulle Sandy inte bara trott att jag var rubbad, hon skulle ha ansett sig veta det. Alla i hennes omgivning trodde på trolleri; ingen hyste därvidlag några tvivel. Att betvivla att ett slott kunde förvandlas till en stia och dess invånare till svin skulle ha varit detsamma som om jag
