bland Connecticuts befolkning ifrågasatt verkligheten av telefonen och dess under — och i båda fallen skulle man ha ansett sig ha absoluta bevis på ett sjukt sinne och betänklig förståndsrubbning. Ja, Sandy var klok, det måste erkännas. Om också jag ville förefalla klok för henne, måste jag behålla min vidskepelse för mig själv och ej säga ett ord om på naturlig väg åstadkomna lokomotiv, ballonger och telefoner. Jag trodde inte heller att jorden var flat och uppbars av pelare eller att den över sig hade en kupa för att skydda den för de vattenmassor, som fyllde rymden. Men som jag var den enda i hela riket som hyste så hädiska och brottsliga åsikter, insåg jag, att det nog var klokast att hålla inne även med dem, om jag inte ville se mig plötsligt undviken och övergiven av alla, som om jag varit från förståndet.
Följande morgon samlade Sandy svinen i matsalen och gav dem deras frukost, personligen betjänande dem och på alla sätt ådagaläggande den djupa vördnad, som infödingarna på hennes ö alltid hyst för rangen, om det yttre omhöljet och det intellektuella och moraliska innehållet varit hurudant som helst. Jag hade fått äta med svinen om min börd gått upp mot min höga officiella rang; men det gjorde den inte, varför jag utan att klaga fann mig i det oundvikliga beviset på ringaktning. Sandy och jag intogo vår frukost vid andra serveringen. Familjen var inte hemma. Jag sade:
»Hur många medlemmar har familjen och var äro de, Sandy?»
»Familjen?»
»Ja.»
»Vilken familj, min goda herre?»
»Den här familjen naturligtvis. Er egen familj.»
»Uppriktigt sagt förstår jag er ej. Inte har jag någon familj.»
»Har ni ingen familj? Bästa Sandy, är inte detta ert hem?»
»Hur skulle det vara möjligt? Inte har jag något hem.»
»Vems hus är då detta?»
»Det skulle jag verkligen säga er, om jag visste det själv.»
»Är det möjligt, att ni inte ens känner dessa människor? Vem har då bjudit oss hit?»
