Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/14

Den här sidan har korrekturlästs

10

kunde påminna mig att jag sett — vilket väckte min förvåning och undran — men ändå kommo vi varken till någon cirkus eller något annat i den stilen. Jag avstod således från min cirkushypotes och trodde nu att han kommit ut från något dårhus. Men till något dårhus kommo vi icke heller — så att jag kände mig riktigt kuggad, som det heter. Jag frågade honom, hur långt vi voro från Hartford. Det stället hade han aldrig hört talas om, sade han. Jag tog detta för en lögn, men lät det passera. Efter en timme fingo vi på avstånd se en dåsig stad, som låg i en dal vid en slingrande å och bakom staden en kulle, en stor grå fästning med torn och spiror — den första jag sett annat än i tavelböcker.

»Bridgeport?» sade jag och pekade ditåt.

»Camelot», svarade han.


Främlingen hade visat tecken till att han var sömnig. Han överraskade sig med att nicka till, log — ett sådant där rörande, föråldrat leende och sade:

»Jag märker, att jag inte kan fortsätta, men kom med mig, för jag har alltsammans uppskrivet och ni kan få läsa det, om ni vill»

Då vi kommo in i hans rum, sade han: »I början förde jag dagbok, men sedan några år gått om, tog jag dagboksanteckningarna och gjorde en bok av dem. Vad det var länge sedan!»

Han räckte mig sitt manuskript och visade mig var jag skulle börja:

»Börja här — det föregående har jag redan berättat er.» Nu var han så sömnig att han knappt kunde hålla ögonen öppna. Då jag gick ut genom hans dörr, hörde jag honom halvhögt mumla:

Mycket nöje, vackra herre!»

Jag slog mig ned framför min brasa och undersökte min skatt. Första och största delen därav var pergament — gulnat av ålder. Jag undersökte ett blad och fann att det var palimpsest. Under yankeens gamla dunkla skrift syntes spår av en annan än äldre och