mulåsnornas rodnad, då dessa djur kommo i dess kölvatten.
Sandy kände till pilgrimstågets mål och syfte och satte mig in i saken. Hon sade:
»De äro på väg till Helighetens dal för att bli välsignade av de gudliga eremiterna, dricka av det undergörande vattnet och bli renade från sina synder.»
»Var ligger den brunnsorten?»
»Den ligger två dagsresor härifrån, på gränsen av det land som kallas Gökriket.»
»Berätta mig om den. Är det en berömd plats?»
»Ja, det kan med sanning sägas. Ingen är mera berömd. I gamla tider bodde där en abbot med sina munkar. Troligen ha aldrig några heligare män än dessa funnits i världen, ty de ägnade sig åt studiet av fromma böcker, talade inte med varandra eller med någon och åto murkna örter utan någonting till, sovo på hårda marken, bådo mycket och tvättade sig aldrig. Samma kläder buro de till dess kläderna voro så gamla och nötta att de föllo av deras kroppar. På grund av dessa heliga försakelser blevo de kända över hela världen, besökta av rika och fattiga och mycket vördade.»
»Fortsätt!»
»Men där var alltid brist på vatten. Därför bad den helige abboten därom och en gång sprang som bönhörelse en väldig flod av klart vatten fram på en öde plats. De mindre stadgade munkarna frestades nu av den lede fienden och de ansatte oupphörligt sin abbot med trägna böner att han skulle bygga ett badhus. Och sedan de tröttat ut honom och han ej orkade stå emot längre, lät han dem få sin vilja fram. Märk nu noga vad det är att övergiva de renhetens seder som Herren älskar och syssla med sådant som är världsligt och strider mot hans vilja. Dessa munkar gingo in i badhuset och kommo sedan ut därifrån tvättade och vita som snö. Och se, då visade sig ett tecken, ett förödmjukande under! Det vanhelgade vattnet upphörde plötsligt att flöda och så försvann det alldeles.»
»Ett milt straff, Sandy, när man besinnar hur detta slags brott anses här i landet.»
