144
jämte dithörande detaljer — samt två av mina utbildade assistenter. Och jag sade:
»Flyg nu till Camelot, tappre riddare, så fort ni någonsin kan, visa det skrivna för Clarence och bed honom att med största skyndsamhet skaffa de rekvirerade sakerna till Helighetens dal.»
»Skall ske, sir Bas», och han satte i väg.
TJUGUANDRA KAPITLET.
Den heliga källan.
Pilgrimerna voro ej mer än människor. Hade de varit det, skulle de ha handlat på annat sätt. De hade underkastat sig en lång och mödosam resa och då nu resan var nästan avslutad och de fått veta att det som de egentligen kommit hit för upphört att vara till, gjorde de inte som hästar eller katter eller metmaskar troligen skulle ha gjort — de vände inte om och ägnade sig åt någonting gagneligt — nej, visserligen hade de varit angelägna att få se den underbara källan, men de voro nu minst fyrtio gånger angelägnare att få se det ställe där den en gång varit. Människornas sätt att gå till väga är ofta ganska oförklarligt.
Vi raskade på och ett par timmar före solnedgången stodo vi vid randen av Helighetens dal, överforo med ögonen hela dess utsträckning och iakttogo dess egendomligheter — det vill säga de mest framträdande. Dessa utgjordes av tre byggnadsmassor. De voro vitt från varandra skilda bostäder, som togo sig ut som leksakshus i den ödslighet, som tycktes vara — och verkligen var — en öken. Ett sådant landskap är alltid dystert, den rådande tystnaden verkar tryckande och det hela är som invigt åt döden. Men här förekom ett ljud, som visserligen bröt tystnaden, men dock ökade dysterheten; det var det fjärran ifrån kommande ljudet av klämtande klockor, som alltemellanåt nådde oss, buret av den fläktande vinden — så svagt, så sakta, att vi inte rätt visste, om vi förnummo det med våra öron eller med vår ande.
