otydligare latinska ord och meningar: fragment från gamla munklegender utan tvivel. Jag övergick till det av främlingen utpekade stället och började läsa följande.
FÖRSTA KAPITLET.
Camelot.
»Camelot — Camelot», sade jag för mig själv. »Det vet jag mig inte ha hört talas om förr. Troligtvis namn på dårhuset.»
Det var ett milt, fridfullt sommarlandskap, skönt som en dröm och stillsamt som en söndag. Luften var fylld av blomsterdoft, av insekters surr och fågelkvitter; något folk eller några vagnar syntes icke till, ingenting rörde sig, ingenting hände. Vägen var egentligen en slingrande stig med märken efter hovar. Här och där syntes hjulspår i gräset på båda sidorna och hjulringarna tycktes ha varit av en hands bredd.
Bäst det var kom en liten flicka gående. Hon kunde vara omkring tio år gammal och en flod av guldgult hår svallade över hennes axlar. På huvudet bar hon en stor krans av eldröd vallmo. En vackrare dräkt — om man så kan kalla kransen — får man sällan se. Hon gick helt vårdslöst framåt och hennes sinnesro avspeglades i hennes oskyldiga ansikte. Cirkusfiguren ägnade henne ingen uppmärksamhet — tycktes knappt se henne. Och hon — hon föreföll ej mera överraskad av hans fantastiska utstyrsel än om hon i hela sitt liv varit van vid dylikt. Hon gick förbi med samma likgiltighet som om hon gått förbi ett par kor; men då hon fick ögonen på mig blev det annat av! Hon lyfte upp händerna och stod som förstenad; munnen öppnades, ögonen stirrade ut som förskrämda, hon var en bild av nyfiken förvåning, blandad med fruktan. Och där stod hon och tittade i ett slags förlamande tjusning, tills vi vände om en krök på skogsstigen och försvunno ur hennes åsyn. Att hon skulle häpna över mig i stället för över den andre övergick
