Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/152

Den här sidan har korrekturlästs

148

band och svor som en biskop — en fransk biskop i regenttidens dagar, menar jag.

Saken förhöll sig ungefär som jag trott den skulle göra. Den så kallade källan eller »fontänen» var en vanlig brunn, grävd på vanligt sätt och stensatt på vanligt sätt. Något underverk hade där icke skett. Icke ens den lögn som skapat dess rykte var underbar; jag kunde ha hittat på den själv med förbundna ögon. Brunnen var till finnandes i en mörk kammare som var rest i mitten av ett av huggen sten uppfört kapell, vars väggar voro behängda med fromma tavlor, så målade att våra oljetryck bredvid dem skulle känt sig särdeles goda. Dessa tavlor voro ämnade att hugfästa kurativa underverk, som åstadkommits medelst vattnet då ingen sett på. Det vill säga ingen utom änglarna. De äro alltid på däck då man varskor under — kanske för att komma med på tavlan. Änglarna äro lika roade av det som brandsoldaterna. Se på de gamla mästarna.

Brunnskammaren var svagt upplyst av lampor. Vattnet vevades upp med vindspel och kedja av munkar och göts i hoar eller rännor, som förde det till reservoarer ute i kapellet — jag menar naturligtvis när det fanns något vatten att veva — och inga andra än munkar fingo komma in i brunnskammaren. Jag steg ditin, ty jag var försedd med tillfällig fullmakt att göra det, tack vare min underordnade yrkesbroders tillmötesgående. Själv hade han icke varit där. Han gjorde allt medelst trollformler — anlitade aldrig sitt förnuft. Om han hade gått ditin och begagnat sina ögon i stället för sina orediga föreställningar, kunde han ha restaurerat brunnen med naturliga medel och sedan på vanligt sätt förvandlat saken till ett under. Men det gjorde han visst inte, han var ett gammalt dumhuvud, en trollkarl som trodde på sitt eget trolleri, och ingen trollkarl kan i längden lyckas, om han är belastad med den vidskepelsen.

Jag hade fått för mig att brunnen sprungit läck, att några av väggstenarna nära bottnen fallit ur och blottat rämnor, som släppt ut vattnet. Jag mätte kedjan — 98 fot. Därefter kallade jag in ett par munkar, stängde dörren i lås, tog ett ljus och lät dem sänka ned mig i vatten-