holken. När kedjan var nedhalad, bekräftade ljuset min misstanke. En stor del av stenväggen hade ramlat och blottat en ansenlig rämna.
Jag nästan beklagade att min teori om brunnens felaktighet var riktig, ty jag hade gjort upp en annan, som hade ett par punkter särdeles ägnade att anpassas till ett underverk. Jag erinrade mig att då många hundra år senare en oljekälla upphört att flöda hemma i Amerika, plägade de spränga den med en dynamittorped. Skulle jag finna denna brunn torr, utan möjlighet att förklara anledningen, kunde jag på ett alldeles härligt sätt förvåna dessa människor, om jag lät en person utan synnerligt värde släppa ned en dynamitbomb i den. Jag hade tänkt utse Merlin därtill. Emellertid låg det i öppen dag, att här fanns ingen anledning att bruka bomben. Man kan inte alltid få det så som man helst vill och det passar sig inte för mannen att låta nedslå sig av en missräkning. Han bör städse bibehålla sitt jämnmod. Det gjorde jag också. Jag sade till mig själv: du har inte bråttom, du kan vänta. Bomben kommer nog till användning med tiden. Och det gjorde den också.
Sedan jag kommit upp igen körde jag ut munkarna och släppte ned en metrev; brunnen var etthundrafemtio fot djup och i den fanns det vatten till fyrtioen fots höjd! Jag kallade in en munk.
»Hur djup är brunnen?» frågade jag.
»Det vet jag inte, sir, ty ingen har sagt mig det.»
»Hur högt går vattnet vanligtvis?»
»Nästan ända upp och det har det gjort i tvåhundra år, enligt de vittnesbörd som överförts till oss av våra företrädare.»
Det var sant åtminstone med avseende på den närliggande tiden, ty detta intygade ett bättre vittne än munken. Endast tjugu till trettio fot av kedjan voro begagnade och nötta, återstoden var obegagnad och rostig. Vad hade hänt gången förut då vattentillgången avstannade? Då hade utan tvivel någon praktisk person upptäckt läckan och lagat den samt sedan sagt abboten, att hans divinatoriska snille för honom uppenbarat, att om badhuset revs, skulle vattnet åter börja flöda. Läckan hade åter uppstått
