154
stenblock, ingen mur i England, där man ej på en mils avstånd kunde läsa:
»Köp den enda äkta Pelarhelgonskjortan; beskyddad av adeln. Patent sökes.»
Affären inbringade mera pengar än man hade användning för. Då den utvidgades, levererade jag finare varor avsedda för kungar, mycket stiliga sådana för hertiginnor och andra förnäma damer, med rynkade remsor och fräs och krås både fram och bak. De voro vådligt schangtila.
Men just vid den tiden märkte jag, att drivkraften fått för vana att stå på ett ben och jag kom underfund med att det var något i olag med det andra benet; jag avbröt då fabrikationen och realiserade lagret, i finansiellt hänseende rådförande mig med sir Bors de Ganis och några vänner till honom. Verket avstannade nämligen helt och hållet inom ett år och det goda helgonet lade sig till vila, vilket han ärligt förtjänt, det är visst och sant.
Då jag såg honom den där första gången — dock, hans personliga tillstånd var av en art som icke här kan beskrivas. Ni kan läsa om det i Helgonens liv.[1]
TJUGUTREDJE KAPITLET.
Fontänen återställes i brukbart skick.
På lördagsmiddagen gick jag till brunnen och stod och såg på en stund. Merlin fortfor att bränna rökpulver, krafsa i luften och mumla rotvälska av alla krafter, men han såg tämligen modfälld ut, ty han hade naturligtvis icke än förmått brunnen att avlåta ens några droppar fuktighet. Till sist sade jag:
»Hur ter sig saken nu, min kompanjon?»
- ↑ Alla i detta kapitel förekommande detaljer om helgonen äro hämtade från Lecky — men betydligt modifierade. Som denna bok icke är historia utan bara en berättelse, anser jag de flesta av historieskrivarens öppenhjärtiga detaljer väl starka att här återgivas. Utgivaren.
