»Jo, just nu håller jag på att anlita det kraftigaste trollmedel som de hemliga konsternas furstar i Österlandet ha sig bekant. Hjälper inte det, så hjälper ingenting. Tyst, tills jag slutat!»
Denna gång framkallade han en rök, som förmörkade hela trakten och säkert gjorde det mycket otrevligt för eremiterna, ty vinden låg åt deras håll och röken rullade ned över deras hålor som en tät, böljande dimma. Han utgöt sig tillika i översvallande tal, vred kroppen och fäktade med händerna i luften på ett mycket ovanligt sätt. Efter tjugu minuter föll han flämtande till marken och var alldeles utmattad. Nu anlände abboten och några hundra munkar och nunnor och efter dem en massa pilgrimer och ett par tunnland hittebarn, alla ditlockade av den förskräckliga röken, alla i det mest upprörda tillstånd. Abboten frågade mycket ivrigt om resultatet. Merlin sade:
»Om någon av en dödlig vidtagen åtgärd kunnat bryta förtrollningen som binder detta vatten, skulle vad jag nyss utfört ha gjort det. Det har slagit fel och härav vet jag nu, att det av mig befarade är en fastslagen sanning. Saken är den, att den mäktigaste ande Österlandets trollkarlar känna lagt sin förtrollning över denna brunn. Den dödlige andas icke och kommer aldrig att andas, som kan genomtränga den förtrollningens hemlighet, och är man icke i besittning av den, hemligheten, kan man icke bryta förtrollningen. Vattnet kommer aldrig i tiden att åter flöda. Jag har gjort det mesta en människa kan göra. Låt mig nu gå.»
Naturligtvis blev abboten högst bestört. Det märktes på hans ansikte, då han vände sig till mig och sade:
»Ni hörde honom ju? Är det sant?»
»Delvis», svarade jag.
»Således inte helt och hållet. Vilken del är sann?»
»Att den där anden med det ryska namnet lagt sin förtrollning över brunnen.»
»Du Store, då äro vi störtade!»
»Kanhända.»
»Men inte säkert? Ni menar, inte säkert?»
»Det menar jag.»
