Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/165

Den här sidan har korrekturlästs
161

Brytes den, skall det bli bekant för alla, ty I skolen se det heliga vattnet brusa fram från kapellets port!»

Jag väntade några ögonblick för att ge åhörarna tillfälle att sprida förkunnelsen till dem som icke kunnat höra den, och som nu i sin ordning överförde den till de allra bortersta leden. Därefter anfäktade jag mig och gestikulerade värre än någonsin i det jag skrek:

»Hören och sen! Jag befaller den onde ande som tagit denna brunn i besittning att upp till molnen avfärda alla de avgrundens eldar som ännu kvarblivit i honom samt att genast lösa förtrollningen och att härifrån fly till helvetet, att där ligga bunden i tusen år. Jag befaller honom det vid hans eget förfärliga namn — BGWJJILLIGKKKK!»

Nu rörde jag vid tråden som ledde till rakettunnan så att en stor fontän av bländande eldlansar med ett väsande ljud utspyddes mot zenit och upplöste sig i höjden i ett regn av gnistrande juveler! Ett fasans anskri steg från den ofantliga människomassan men övergick plötsligt till ett vilt glädjejubel, ty nu sågo de i den trollska belysningen det frigjorda vattnet flöda. Den gamla abboten fick ej fram ett ord, ty hans röst kvävdes av tårar. Utan att säga något slöt han mig i sina armar och kramade mig nästan till mos. Detta sade mera än ord och var svårare att hämta sig ifrån i ett land där det verkligen inte fanns några läkare som voro värda en vitten.

Ni skulle ha sett alla dessa tusentals människor kasta sig ned i vattnet och kyssa det; kyssa det, klappa det, smeka det och tala till det som om det varit levande, hälsa det med de kära namn de gåvo sina älsklingar, alldeles som om det varit en vän som länge varit borta och förlorad men plötsligt kommit hem igen. Ja, det var vackert att se och kom mig att hysa bättre tankar om dem än förut.

Merlin lät jag bära hem på en lucka. Han hade fallit ihop som ett jordras då jag uttalade det där sista förskräckliga namnet och inte kommit till sans igen. Han hade aldrig förr hört det namnet — och det hade inte jag heller — men för honom hade det varit det rätta. Det

11Mark Twain, En Yankee.