Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/167

Den här sidan har korrekturlästs
163

litet av denna orättfärdighetens surdeg. Jag sonderade därför en av bröderna.

»Skulle ni inte tycka om ett bad?» frågade jag honom.

Han ryste vid tanken därpå — tanken på faran för vattnet — men sade med känsla:

»Det behöver man inte fråga en fattig stackare, som sedan han var pojke inte njutit av den välsignade vederkvickelsen. Gud give jag finge tvätta mig! Men det får jag inte, vackra herre, fresta mig inte. Det är förbjudet.»

Och så suckade han till den grad djupt att jag beslöt att han åtminstone skulle bli av med det yttersta lagret på sin kroppshydda, om det också skulle kosta hela mitt inflytande och undergräva min förmögenhet. Jag gick således till abboten och bad om tillståndsbevis för denne broder. Han bleknade vid blotta tanken därpå — jag menar inte att man kunde se att han bleknade, ty det kunde man inte göra utan att skrapa honom och så mycket tyckte jag inte om honom att jag ville göra det, men jag visste ändå, att blekheten fanns där på en bokpärms tjocklek under ytan, och så darrade han. Han sade:

»Min son, bed mig om vad annat som helst och det är ditt, fritt beviljat av ett tacksamt hjärta, blott icke detta, icke detta. Skulle ni vilja åter driva bort det välsignade vattnet?»

»Nej, fader, jag vill icke driva bort det. Jag har en hemlighetsfull kunskap som lär mig, att det den förra gången var ett misstag då man trodde, att badhuset bannlyste vattenflödet.» Den gamle mannens ansikte lyste upp av ett livligt intresse. »Min kunskap upplyser mig om att badhuset var utan skuld till olyckan, som framkallats av ett helt annat slags synd.»

»Det där är djärva ord — men — men ytterst kärkomna, om de äro sanna.»

»De äro verkligen sanna. Låt mig åter bygga upp badhuset, fader. Låt mig bygga det, och källan skall ständigt flöda.»

»Lovar ni det? Lovar ni det? Säg ja — säg att ni lovar det!»

»Jag lovar det.»